Avundsjuka tar aldrig ledigt och är svårare att bota än HAT!

Det var ett tag sen jag skrev men nu ska det bli bättre. Haft mycket med jobb och annat som tagit mycket av min tid. Men nu börjar ”lugnet” infinna sig. Snart påsk och jag ska medverka i expertpanelen inför ett projekt och känner djup glädje att kunna bidra med inspiration, stöd eller annat för att få människor att reflektera och våga satsa på sin egen drivkraft.

Som många av er inte kanske vet så har jag sex syskon som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, för att visa att jag finns där. Exakt samma sak gör jag mot mina vänner. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund och hur jag möter hat med kärlek och större förnuft.
Jag har sedan ung ålder alltid älskat affärer och företagsamhet. Men lika mycket som jag älskar business development så brinner jag för mänskliga frågor som berör oss alla. Att vara en god medborgare som vill göra rätt för sig och som alltid engagerar sig i samhällsdiskurser för att kunna bidra till förändring. Förändringar som var min största utmaning som tonåring har blivit min vardag idag. Jag jobbar mot stora komplexa organisationer med många olika förändringar både nationellt och internationellt. Jag sliter och kavlar upp ärmarna och jobbar stenhårt för att kunna bära det ansvar jag fått. Därefter har jag vant mig vid att arbeta med människor i olika stadier och med olika rädslor. Men det jag aldrig kommer vänja mig vid är avundsjuka eller rättare sagt, jag hittar på en falsk anklagelse för att kanske sätta käppar i hjulet för Zeina! Du ditt lilla troll kommer inte lyckas, jag kommer inte kasta tillbaka det du sagt om mig men det du sagt kommer du konfronteras om öppet i ett stort sammanhang där det kommer leda till konsekvenser. Ibland väljer vissa personer att jävlas med fel helvete. Och jag har nått min gräns. Min gräns för förtal, rasism och politisk-fjäska röven av mig för att kanske få ”bli någon”. Den politik jag står med och vill vara delaktig i skall inte tolerera smyg-rasister utan jobba för inkludering och bygga broar inte bränna gränserna mellan vi och dem.

Att vara en målmedveten kvinna som har lyckats bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra stör människor och istället för att glädjas för andra och fråga efter att få tips så hatar de. Min mor och far har alltid uppmuntrat mig i att jag har varit bra på att se till att få mina drömmar uppfyllda. Jag jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Så inget har kommit gratis min vän, även om många vill tro att jag lyckats av andra skäl. Jag ska ge ett konkret exempel; istället för att gratulera mig för något jag jobbat länge och aktivt med så argumenterar man om att jag blivit kvoterad som utländsk kvinna för att det behövs i gruppen. Med det sagt så har personen i fråga visat att den inte kunnat hantera andras framgångar stora som små utan att komma med en ”förolämpning” men istället förolämpar hen sig själv. Hen visar sig svag, otillräcklig och avundsjuk. Inte de vackraste egenskaperna.
I takt med att det har gått bra för mig har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och andra sociala mediers kölvatten, men också i mina privata ”sociala media”-flöde. Första gången jag utsattes för det så reagerade jag starkt. Jag vände ut och in på alla mina medverkande i media och i mitt skrivande men idag när det har hänt flertals gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.
Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor.

Ska vi titta närmare på avund ur ett arbetsperspektiv, Facken skriker efter högre löner, arbetsgivare och ekonomer vill hålla igen. Fullt rimliga förhandlingsstrategier från båda hållen. Det intressanta ligger dock i att de flesta arbetstagare ofta sneglar mer på andra yrkesgrupper än på sin egen. Det viktigaste tycks inte vara vilka löneökningar som är nationalekonomiskt motiverade, eller ens vad man själv får. Det allra viktigaste verkar i slutänden vara att ingen annan ska få mer. Här står vi alltså med svenska arbetare som med globala mått mätt ligger på en exceptionellt hög lönenivå, men samtidigt höjer ramaskri för att de har för lite betalt. Inte för att reallönen egentligen är usel, men för att någon annan kanske fått en hundralapp mer. Vi är framme vid den största dödssynden: Avundsjuka. Avunden har inslag från båda de tidigare genomgångna synderna: Högmod och girighet. Men där dessa ändå har något slags drivkraft att nå ett mål, är avunden enbart ett förtärande gift som långsamt förgör människor på insidan. Det märkliga i avunden är att den fäster uppmärksamhet på vad andra gör och har i stället för på oss själva. Några av dödssynderna har blivit legitima i vårt samhälle. Att frossa, att leva sexuellt utsvävande beskrivs till och med ofta med positiva ord. Annorlunda är det med avunden. Ingen ställer sig på torget och berättar stolt om hur avundsjuk man är.
Avund betyder att ”inte unna”. Religioner ser avund som ett av de allvarligaste hoten mot vår inre hälsa och moraliska väg. Människans allra första brott var ett direkt resultat av avundsjuka. Kain mördade sin bror Abel när han inte kunde med att se sin bror ha större framgång än han själv. Avunden gäller inte bara gentemot andra grupper, som i exemplet ovan med avtalsrörelsen. Nej, människor jämför sig generellt ännu mer med dem de betraktar som jämlika eller som befinner sig i samma sociala ställning som se själva. Att på något sätt halka efter en arbetskamrat kan bli en värkande tagg i egot, som man får brottas mycket med om man ska bli av med den.
Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av sociologerna tipsat om – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just de framgångsrikas framgång som gör mest ont för andra. Ajajaj.)
Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det maninte har. Bitterheten sår hela tiden bittra örter i våra tankar. Men de enda som skadas är vi själva. Att i stället med hjärtat glädja sig över sina medmänniskors framgångar förutsätter en viss mognad. Vi behöver öva oss i att vilja vår medmänniska det allra bästa, även när det innebär att han eller hon får mer uppmuntran eller större ekonomisk framgång än vi själva. Detta är sannerligen en utmanande attityd att odla. Men den är ack så omvälvande.
Paulus beskriver en livshållning där han insett avundens gift och sett styrkan i förnöjsamheten: ”Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist.” Att inte vara bunden av vare sig sina egna eller andras ägodelar eller eventuella framgångar, utan i stället leva i tacksamhet över allt det vi faktiskt fått, det är att välja det verkligt goda livet.

Jag vill inspirera människor till att våga drömma stort

Godmorgon mina vänner.

Idag tänkte jag skriva om att våga drömma stort och att kunna ge sig själv en klapp i axeln. Att drömma är en sak – att uppfylla dom är en annan sak. Man kan drömma om att jobba med ett visst yrke, resa jorden runt, bli av med ångest eller vad som helst. Jag vill så gärna peppa andra att kämpa för sina drömmar, det är svårt att ge specifika råd – men jag ska ge er mina vänner lite generella tips.

Drömmar har vi alla, vissa lyckas uppfylla sina drömmar andra inte, varför kan man undra?. Oftast vet inte många hur de ska nå till sina mål och drömmar. Därför stannar mångas drömmar kvar i stadiet i att ”bara” vara en dröm. De flesta drömmar går i uppfyllelse om man kämpar för dom. Hur svårt och jobbigt det än kan vara så kommer man belönas i slutändan. För framgång = hårt arbete. Drömmar glider inte in som en räkmacka.Jag har haft många drömmar, exempelvis när jag som 19-åring bestämde mig på att ”nu jävlar ska jag bli egenföretagare” så såg jag till att bli det. Delmålet var att bygga kundnöjdhet och återkommande kunder vilket jag gjorde på beställning första gången som 19åring. Andra delmålet var att vinna bästa affärsidé och vem tror ni kamade hem priset? Självaste ungdomen Zeina.

Jag lyckades få skapa och bygga mitt bolag som många drömmer om. Jag gled inte på en räkmacka (kände inga i branschen som hade min nish utan skapade mig kontakter på egen hand, mamma och pappa har aldrig varit i just den branschen heller). Skulle jag haft Designe-föräldrar skulle jag haft rätt kontakter från födsel, men jag skulle ändå tvingats prestera. Jag tog mig framåt av driv, vilja, passion, engagemang och en vilja av att utvecklas.

Idag drömmer jag om att fortsätta jobba inom HR rollen och utvecklas men även ta ett större ansvar inom politiken, som många av er vet så är jag en samhällsentreprenör. Jag vill förbättra det som saknas i samhället, driva nya sociala innovationer för ett bättre Sverige. Så min politiska roll kommer jag jobba stenhårt med, allt för att stå upp för det jag tror på, solidaritet, inkludering, mänskliga rättigheter och anti rasism. Jag har redan tagit steget mot rätt riktning men berättar mer om det längre fram. När alla bitar fallit på sin plats. Men tills dess ska jag ge er lite tips på hur man kan kriga sig fram och du – ge fan aldrig upp din dröm. DU kan bli (så länge det är realistiskt) vad du vill bara du ger dig fan på att det är de du ska bli.

1. Ge ALDRIG upp – Målet kan ibland vara närmare än du tror.
2. Visa din passion – Passion & engagemang utstrålar vilja!
3. Ingen är proffs i början – Ingen kan göra något perfekt i början, se dina första fotsteg framåt som utveckling!
4. Våga göra misstag – Klassikern – Man lär sig av sina misstag & utvärdera & försök förbättra misstagen next time
5. Sätt upp delmål – Exempelvis som egenföretagare kan man sätta upp små mål, stora som små men ha en tydlig affärsplan. För dina delmål kan bli kunskaper du kan behöva när det väl är skarpt läge.
6. Drömmar kan uppfyllas själv – men det blir betydligt jobbigare. Se till att du har någon som stöttar, peppar och ser dig.
7. Be branschfolk feedbacka dig – Om du drömmer om ett visst yrke etc, be någon som är proffs att feedbacka dig för att komma framåt.

För utan strategier och delmål kommer du stampa på samma ställe hela tiden – En utvecklingsprocess är en stor del av att nå ett mål. För att uppfylla en dröm är ingen dans på rosor, det är som ett pussel som blir komplett genom att prova sig fram och utvecklas. – Lägger jag ett pussel 100 gånger så kommer jag aldrig kunna det i början, men med tiden kommer delarna sätta sig på hjärnhinnan.

Det jag försöker säga är;  att allt kämpande och slit kan resultera till att belönas med att din dröm blir till verklighet. Tro mig, det kommer vara så jävla värt i slutändan. För snälla ge inte upp. Du kan om du vill.
Ni som kritiserar att ”det är inte så jävla lätt” – Nej, det är inte så jävla lätt. Det ska inte vara lätt heller. Men det ska vara utvecklande. Man ska lära sig saker, man ska ha kul på vägen.
Och en sista sak – För att nå toppen måste man ibland nå botten. Sluta aldrig kämpa – kör så du ryker och låt ingen köra över dig. Jag tror på dig!

En glittrig dag där nervositet och lycka gav mig modet att ta stegen mot scenen. Varje steg jag tog mot mitt delmål som nu stod framför mig gjorde att jag släppte rädslan att falla. Jag började tro på min drivkraft och var ett levande bevis på att unga entreprenörer inte skall dumförklaras. jag tror på dig! Och jag vill att DU också tror på sig själv. Det tar sin tid men tvivla inte på din kapacitet.

Du och jag mot världen.

Hej min vän,

Hoppas din start på denna dag som går i kärlekens tecken är lika bra som min. Ibland har jag så mycket kärlek i mitt hjärta att jag tror det ska sprängas. Seriöst, det kan inte vara hälsosamt. Jag älskar så mycket att jag tror jag ska gå sönder. Jag kan få ett sms av en vän eller höra hur någon jag håller kär pratar om mig när jag inte hör, och mitt hjärta bara dör. Jag ställer mig så extremt ödmjuk inför det faktum att det finns människor här på jorden som älskar mig. Jag kan ibland bli helt full i skratt när jag tänker på vad jag har fått här i livet. Jag blir helt fascinerad över kärleken i mitt liv.

Jag tror att det som känns allra starkast för mig är när de som står mig nära uttrycker sin kärlek gentemot mig, antingen genom små eller stora gester. Jag har nämligen så svårt att förstå hur de som känner mig allra bäst kan älska mig så högt. Förstår ni vad jag menar eller framstår jag som värsta freaket? Men det är inte svårt att tycka om någon man tar en lunch med då och då. När man är glad och trevlig och sprudlande. Men de som får ta del av alla sidor, att de kan älska en ändå, trots alla de dåliga, det fascinerar mig och gör mig oerhört, ofattbart tacksam.

Jag har haft turen att finna någon som jag bara klickade med. Det behövdes inga knep eller oro. Det är inte alltid enkelt och okomplicerat men det är äkta. Den rena och ovanliga känslan när det händer. När du vet från start att det här är något bra, det här är rent och som det ska vara. Det här kommer att bli ärligt och äkta. Fritt från osäkerhet och rädsla. Ni vet, när man ser på någon och brister ut i ett skratt fyllt av värme och förhoppningar. Känslan av att det är nu det börjar, det är nu mina val betyder något stort. Om jag får välja mellan alla sinnestillstånd jag kan känna, så är det här min favorit-känsla. Den leken som inte är något mer än en lek – inga spel, inget fusk. Att spela svår ett minne blott. När man vågar ringa när man känner för det och veta att den personen kommer svarar. När man ses och med ens blir barnsligt glad över personens närvaro.

När man, utan att man förstår det själv, blir en gladare människa av den människan. När hjärtat känns lättare och det svåra inte alls speciellt svårt. Å den känslan, den som fyller upp hela magen med lättsamhet. Tänk hur speciellt det är att en person kan göra dig till en bättre person bara av närvaron i ditt liv. Det alldeles ljuvliga i när hen retas med mig. När någon tar fram den barnsliga sidan, den som annars inte syns så ofta i ett liv där man ska vara vuxen.

Precis den känslan som får en att glömma vad kärlek har gjort med en tidigare. Så självklart att våga igen när man minns hur kärlek spelas ut i alla regnbågens färger. Det existerar så oändligt många former av kärlek. Övertygelsen som tillslut når en av att det är värt det, det är verkligen värt det, att få bubbla av skratt igen och känna den där fullkomligt ljuva känslan av nyförälskelse.

Och den känslan. Den alldeles ljuvliga, underbara känslan… den är större och vackrare än något annat. Att titta på någon och veta att vi, du och jag, vi är ett team. Det är du och jag mot världen. Kommer det sprickor i vår mur ska jag göra allt jag kan för att mura igen dem. Inget ska få ta sig igenom oss och splittra detta vi. Ni vet känslan av att ha en absolut bästa vän i hela världen. Den personen som kan dig utan och innan. Den som vet exakt vilket humör du är på när du kommer in i ett rum och kan läsa alla dina rörelser, varenda en, som om de vore en öppen bok. Som vet vad som är rätt sak att göra när du är ledsen och som ofta är anledningen till att du är glad. Den som ger dig anledningar att skratta och som får dig att känna dig busig, bubblig, glittrig. Den vars blick du möter på andra sidan ett middagsbord och inte kan låta bli att falla ut i skratt exakt samtidigt efter värdinnans extremt humoristiska välkomsttal. Den du ringer till när du är obeskrivligt ledsen och den som aldrig dömer dina val i livet, bra som dåliga, rätt som fel. Den som låter dig lära sig av dina misstag, stöttar dina beslut och finns där genom snedsteg och rätt steg. Den sortens vän. Exakt den människan jag vill ha vid min sida genom livet. Det är ju du och jag mot världen.

OM ATT VÅGA GE HELA SIG SJÄLV TILL NÅGON OCH INTE BARA NOGA UTVALDA DELAR

Hej mina vänner,

Nu är vi inne på vecka 7 ,livet kryper fram och snart är vi i mitten av februari. Tiden springer förbi och jag har inte varit så aktiv med bloggandet som jag önskat. Jag har haft mycket som tagit all tid men nu är jag åter för att stanna. Imorgon är det alla hjärtans dag, en dag som alla andra vanliga dagar för vissa men en viktig dag för andra. Jag har väldigt många värdefulla och varma minnen kring kärlek som ligger mig nära hjärtat. Som jag ibland minns eller tänker på och fylls av en otroligt stark känsla. Jag vet inte om sånt går att förklara för någon annan. Jag ska berätta om dem alla för er, någon gång i framtiden när jag känner mig redo.

Jag minns en av mina starka kärleksminne, som förändrade mycket av mitt sätt att tänka men även att acceptera förändringar. Jag hade varit i utomlands i flera dagar och det var av många anledningar en väldigt känslokrävande resa. Jag var väldigt rädd under hela resan, en oro och smärta som satt i kroppen och inte gick att få bort. En kväll saknade jag min mamma så mycket att jag på riktigt ville åka direkt till flygplatsen och hem, oavsett vad det skulle kosta. Jag hade så ont i mitt huvud, och kände att jag behöver ligga i mammas famn och höra; Zeina det kommer bli bra så småningom.

Så kom jag hem till Stockholm efter en flygresa på flera timmar. Jag var så trött. Inte bara fysiskt, jag var trött i huvudet och överallt. Åkte igenom halva Stockholm och kände hur jobbigt det var att möta den nya vardagen, i mitt huvud tänkte jag: vad lär man sig av ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör!. Jag hade en lägenhet men jag hade inte hunnit packa upp något. Åkte till min väns jobb för att hämta nycklarna till min nya lägenhet. Jag var så trött och bara tanken på att komma till en lägenhet som är helt tom, där det inte finns en enda av mina ägodelar, som är kall och där jag ska börja om var förfärlig. Vetskapen om att hela mitt liv låg utspritt i lägenheten, garderoben och möbler… jag vet inte. Jag var trött. Jag hade ont överallt i min kropp. Det kändes som att jag hade voltat i en bil och hade en spricka i mitt revben. Muskelvävnaderna i min bröstkorg var svullna, det gjorde så ont att andas.

Min fina vän följer med mig till lägenheten, går lite tidigare från jobbet, och vi möts upp av en annan vän utanför. Vi tar oss upp till min nya lägenhet och jag känner hur jobbigt varje steg är men känner även ett lugn inom mig som håller in tårarna. När jag öppnar dörren så möts jag inte utav kartonger. Mitt matbord stod placerat i köket med en vas med rosor. Min vita fluffiga lampa i ena hörnet av vardagsrummet och i kylskåpet fanns frukost och annat gott. Ett paket marabou kakor i skafferiet. Mina vänner hade gjort en stor del av arbetet som jag inte klarade av när jag varit borta. De höll på i flera dagar och fixade fint för mig. Dem hade gjort det för min skull. De hade inte behövt, jag hade inte räknat med det, men de gjorde det. Tårarna rann och jag kunde inte beskriva med ord hur tacksam jag är över deras kärlek och stöd.

Efter att vi druckit kaffe och ätit kakor åkte de hem. Jag minns hur jag satte mig vid mitt köksbord och grät. Tittade ut genom ett nytt fönster och kände smärtan, jag grät och grät och grät. Jag grät över allt jag har och allt jag visste att jag redan hade förlorat. Jag tillät mig själv sörja det jag förlorat, jag packade därefter upp mina kläder och kände hur allt jag tog vid hade en koppling till ett minne. Mina tårar var min räddning, jag höll inte in allt längre och med tiden så fann jag ro och jag accepterade att jag behövde jobba i en annan stad för att finna känslomässig balans. Jag började känna att vinden är behaglig igen. Luften känns precis lagom. Om man blundar i solen känns det precis så som man drömmer om att det ska kännas där i januari när snön piskar i ansiktet. Mat har aldrig smakat så gott och de där festerna är bättre än någonsin. Det jobbiga känns plötsligt inte lika jobbigt längre och även fast man snittar tre timmar sömn per natt har man mer energi än någonsin. Plötsligt vågar jag svara i telefon när folk ringer och när någon smsar blir jag inte längre rädd. Mat har fått en ny smak och jag blir inte nervös över småsaker. Jag går på gatan och skrattar högt, min ångest har försvunnit. Paniken var borta.

Så kommer den dagen då man träffar någon och när den personen ler så är det vackrare än absolut alla leenden man mött i sitt liv, man känner sig hemma och vågar älska igen. Man kanske kommer på sig själv med ett stort leende när man tänker på den personen, eller när dennes namn lyser i luren. Jag minns hur jag satt på kontoret en tidig tidig förmiddag (kl 6) och drack en nespresso och tittade ut genom fönstret… mitt i den helt normala stunden i tillvaron så insåg jag hur bra jag har det. Hur alldeles perfekt bra jag har det. Jag tror inte att det finns någon ilska kvar i min kropp. Jag är inte arg eller förbannad. Upprörd eller förstörd. Utan jag mår bra. Jag har förlåtit det jag inte kunnat förändra, och accepterat de jag förändrat.

Jag säger som jag har sagt förut. Jag är så tacksam. Så otroligt tacksam. Till er, mina älskade och fantastiska vänner, familjemedlemmar och kärlek: Tack. Utan er är jag ingenting. Om ni bara visste hur fina, godhjärtade och varma personer ni är. Ni är allt för mig.

Så min vän sätt dig ner, tänk över ditt liv och se hur långt du tagit dig.  Sänd extra kärlek till de som betyder mycket för dig. Ordens makt och kärlekens energi är underskattat men gör magi.

Mina fantastiska vänner, i er har jag kunnat definierar mig själv och alltid funnit en axel att luta mig hos. Ni får fram det finaste i mig och ni är fantastiska på olika sätt. Jag ler stort för att jag har er i mitt liv!

Ta inte av mig och ta inte på mig, det jag vägrar välja själv!

Hej mina vänner,

Tiden springer förbi och man hinner inte med alla ”måsten”, men nu tänker jag sätta mig ner och skriva om en omtalad debatt som har stört mig; kritiken mot att regeringsföreträdare bar huvudduk i Iran. Svenska handelsministern gjorde business i Iran och kritiseras kraftigt för att göra sitt jobb iklädd slöja. Detta stycke tyg som har blivit en så het potatis, ett sådant avskytt plagg som av de flesta eller i alla fall väldigt många svenskar har kommit att tolkas som det absolut mest kvinnoförnedrande ”modet” genom alla tider.

Jan Björklund uttryckte sig tydligt att slöjan är ett tecken på kvinnoförtryck. Vilket slöjan kan vara, om den bärs under tvång. Men väljer en kvinna frivilligt att klä av sig skall hon även frivilligt ha möjligheten att klä på sig. Kvinnors rättigheter är inte norm bundna, utan varje enskild kvinna (människa) skall ha rätten att utforma sitt liv såsom denne önskar. Jag är en stark förespråkare för feminism, jag vill leva i en värld där människors värde är lika oberoende vilket kön, bakgrund, ålder eller klass man härstammar ifrån.

Jag försöker absolut inte bagatellisera slöjan och dess innebörd, i ofria religiösa länder som exempelvis Iran är man straffbar om man inte väljer att ha slöja. I denna enskilda debatt förstår jag kvinnoförtrycket ur ett bredare perspektiv. Men man skall även tänka på hur man utformar sina uttalande, för i Jan Björklunds uttalande upplevde en stor del beslöjade kvinnor sig förtryckta då de frivilligt valt att bära slöja. Man hör ständigt att slöjan är ett kvinnoförnedrande plagg. Kvinnor tvingas av män att klä sig i slöja och därmed sexualiseras och skammas de, samt tvingas utöva en religion och kulturella seder som de egentligen inte vill utöva. För vem kan väl frivilligt vilja bli muslim? Islam är ju KVINNOFÖRNEDRANDE. Gör skillnad på kvinnor och män. Fy och usch, som att åka tillbaka till medeltiden. Kvinnan är alltså offer för våldsamma maktlystna män som genom en våldsam religion vill äga kvinnan. Med detta argument vill man förbjuda slöjor som plagg för att komma åt de maktlystna männen samt gärna begränsa denna särskilt kvinnoförnedrande religions utrymme i Sverige och i västvärlden. För att rädda kvinnor och barn från en våldets religion.

För mig som muslimsk kvinna är ovanstående uttalande helt vansinnigt, slöjan är som allt annat den kan både vara och inte vara kvinnoförnedrande. Detta stycke tyg betyder olika saker för olika människor. Det beror helt på vad vi laddar den med. VI bestämmer själva vad slöjan skall vara eller inte vara. Vi är medskapare till att den är kvinnoförnedrande, eller har samma värde som vilket stycke tyg som helst. Bara för att majoriteten plötsligt väljer att ladda en huvudduk med ett negativt värde så betyder det inte att det stämmer för alla. ALLA kulturer där könsmaktsordning råder gör skillnad på kvinnor och män.I alla kulturer är kvinnligt kodade plagg/yrken/beteende sämre än manligt kodade plagg/yrken/beteende.

Självklart tycker många iranier som flytt regimen där man lagstiftat om att kvinnor skall bära slöja – att slöjan är = förtryck. Men för många andra muslimer som inte kommer från länder där slöjan är ett tvång, så är slöjan en religiös symbol. Precis som korset många kristna bär runt halsen. Eller en kippa. Eller en sari, eller en turban. Låt mig jämföra med ett annat plagg som åkt upp och ner på moralskalan de senaste decennierna: den muskorta kjolen. Ett plagg som genom historien minst sagt har väckt moraliska diskussioner och som än i dag förekommer som argument till varför en tjej varit ”inbjudande” och ”slampig” och riskerar att få våldtäktsmän friade i våldtäktsdomar. Klär du dig i muskort kjol – som majoriteten laddar med idéer om sexualitet, samt sminkar dig som en ”hora” så får du skylla dig själv om du blir tafsad på, våldtagen eller om män inte förstår att din kropp inte är allmängods.

Ett annat exempel på att det inte behövs någon religion överhuvudtaget för att separera män från kvinnor är synen på våra kroppar och hur nakna de får vara. Kvinnor får inte visa sina överkroppar någonstans i vårt samhälle. De kan då dömas för förargelseväckande beteende. Kvinnors bröst är i vår kultur – och detta är viktigt – i vårt västerländska samhälle – helt och hållet sexulaliserade. Så pass sexualiserade att de anses stötande och ”äckligt” att amma öppet. Medan män kan knalla in på Böda Campings hamburgerbar och fritt fram tömma blåsan utan att någon lyfter ett ögonbryn. Män går fritt i naken överkropp utan att kvinnor kastar sig över och våldtar dem. Män har i alla tider bestämt hur kvinnor ska klä sig. Män har i alla tider skuldsatt kvinnors sexualitet på olika sätt.
I min mening är inte Islam är mer kvinnofientlig än andra religioner. Beroende på vem som tolkar religionen och vem som är mottagare av informationen. Kristendomen är på sina håll extremt kvinnoförtryckande. Se Donald Trump. Se kristen höger. Se förbudet mot kvinnliga präster inom katolska kyrkan. Se oskuldkravet. Se förbudet mot familjeplanering. Abortmotståndare. Se förbudet mot skilsmässa. Ja ni hör ju… Man behöver heller inte vara religiös för att hata kvinnor. Se SD´s ideologiska program. Se ny rysk lag som gör det möjligt att slå kvinnor och barn inom familjen utan straffpåföljd. Män hatar kvinnor med eller utan religiösa förtecken. ÖVER HELA VÄRLDEN, OAVSETT RELIGION.

Vill man förbjuda slöjan för att man tycker att religion bör vara en privatsak så bör man också driva linjen att skolan skall vara helt och hållet sekulär. Vi bör alltså upphöra att sjunga psalmer på skolavslutningar, fira Lucia, julpyssla, prata om Jesus och krubban, fira påsk och äta påsklunch osv. ALLA religiösa inslag bör då rätteligen förbjudas i offentligheten. Men när man framför detta motargument blir folk som bindgalna och kräver att få höra sin barn sjunga Den blomsterid, samt Lussa i kyrkan (blond luciaflicka, ej mörkhyad pojklucia)! Ska man förbjuda slöja, så bör man också förbjuda andra religiösa symboler. Men många av oss skulle känna oss jävligt begränsade och förbannade om skolan plötsligt förbjöd oss att låta våra barn bära ett litet guldkors runt halsen.

För att inte göra detta inlägg längre än vad jag orkar skriva så är min önska att: INGEN människa – man eller kvinna – får någonsin tvinga någon att klä sig på ett visst sätt. En kvinna som under en period i sitt liv vill klä sig buddhistisk munkklädsel, raka av sig håret och helt gå upp i sitt religiösa engagemang ska naturligtvis vara helt fri att göra det. En muslimsk kvinna som vill bära slöja skall naturligtvis få göra det. Kristna kvinnor som vill gå i kloster och i klä sig nunnedräkt skall naturligtvis få göra det! MEN INGEN SKA NÅGONSIN FÅ TVINGA OSS ATT SE UT PÅ VISSA SÄTT. I stället för att förbjuda bärandet av slöja så bör man förbjuda påtvingande av diverse klädesplagg. Såklart!

Som kvinna vill jag själv ta mina beslut och mina val, bortsett från vad omgivningen har för åsikter kring mina val. Men hur ska jag förändra världen om bara hälften utav oss är inbjudna och välkomna att delta i konversationen

Ärlighet och bra bemötande

När det gäller komfortzonen är det väl något många av oss borde fundera lite mer på över huvud taget. Att våga lämna den ibland. Idag lät jag Ingrid på butiken Eriks Limhamn att hjälpa mig tänka annorlunda. När det gäller kläder så har jag oftast samma typ av stil, svart/grått och en gnutta vitt. Men idag utmanades jag av härligaste personalen och testade byxor som jag aldrig hade plockat in till provrummet! Tusen TACK Ingrid och Joakim. Alla är vi olika när det kommer till service och bemötande. Men det som gav mig förtroendet för Ingrid var hennes ärlighet.

Som fashionista så har jag oftast blivit bra bemött i butiker, men personalen har inte alltid lyssnat på vad det är jag säger utan agerar utifrån sin egen sfär. Detta saknar jag i butiker, ärlig personal som säger den byxan passar inte utan ska du testa denna istället för att sälja på fel plagg på fel kropp. Så tummen upp till mina vänner på Eriks på Limhamn.

Som  ni alltid uppskattar så skall jag lägga upp bilder på dagens shopping. Jag lägger även upp hur jag skulle matcha plaggen med det jag redan har i min garderob.

Att våga vara stolt över sig själv.

Som många utav er redan vet så heter jag Zeina Finjan och jag är 26 år ung/gammal/någonting. Jag jobbar inom HR och driver ett bolagsprojekt. Jag driver även den här sajten och bloggar under mitt egna namn. Jag drivs utav att förbättra samhället, prata politik och skapa samhällsnytta. Att vara entreprenör var aldrig en fundering utan det var en självklarhet för mig att starta min karriär i att bygga mitt eget bolag. Blev erbjuden en chefsposition redan när jag var 24 och därefter har mitt ledarskap utvecklats något enormt.  Jag väljer att sätta in en procent av min lön för framtiden och jag äger en lägenhet. När jag är rädd för att ha ett samtal på jobbet bokar jag ett utan att blinka och motiverar varför jag vill träffas utan att ens darra till lite på händerna. När olika organisationer vänder sig till mig och frågar om jag vill delta i olika debatter eller föreläsa och berätta om min väg efter studenten tackar jag ja även fast jag ogillar att prata om mitt liv framför folk. Jag väljer att utmana mig själv för att lyckas och jag är i startfasen. Jag vågade lämna tryggheten och starta om på nytt. Jag vågade lämna ett förhållande som inte utvecklade mig och som inte gav mig lycka trots att det innebar hjärtesorg för min del vågade jag ta mig ur min egen ”lycko-rus”.

Jag tar hand om mitt hem, mina relationer och mig själv. Jag jobbar ständigt med att bli den bästa versionen av mig själv och när jag rannsakar gör jag det för att kunna lägga saker bakom mig och gå vidare som en hel människa. Jag gör saker jag är rädd för JÄMT och jag försöker att tillrättavisa mig själv när jag gör fel. Ändå kan jag fortsätta göra fel. Jag är en helt vanlig människa och ofta ska man bara leva på och leva på, men idag vill jag faktiskt stanna upp och vara stolt över mig själv. Jag vill vara stolt över det jag åstadkommit i mitt liv och jag vill vara stolt över det jag åstadkommer varje dag. Ingen människa är perfekt men man måste få vara stolt över sig själv ibland. Jag stolt över att ha en kandidatexamen och magister, över att jag fick stipendium för högsta betyg. Jag är även stolt över att jag som yngst och som kvinna vågade säga vad jag tyckte i den jury jag blivit inbjuden till att delta i, trots att resterande medlemmar var män över 50 utan någon respekt för mig som ung kvinna. Jag är stolt att jag vunnit pris som bästa affärsidé inom guldhanden.  Jag är stolt över att jag lämnade Stockholm och vågade följa mitt hjärta, att jag vågade lämna ”trygghet” för att finna min egen definition på lycka. Jag är stolt över att jag är jag och över att jag gör rätt för mig i mitt liv. Jag är stolt över att jag hjälper människor genom min blogg, ideella-engagemang och föreläsningar, hur mycket vissa människor än väljer att se ner på det. Jag är stolt över att jag vågar älska gränslöst och jag är stolt över att bli älskad. Jobb, bostad, företagande eller civilkurage. Kalla det normala ting i livet men ibland måste man få vara lite stolt över sånt också. Jag är stolt över att jag är just Zeina. Till sist så är jag alltid stolt över att ha världens bästa familj!

 Jag är stolt över mig själv och den individuella utvecklingsprocessen jag har gjort senaste åren. Jag har lärt mig att stå upp för mig själv och inte vika undan. Jag har lärt mig att inte ta någon skit, att inte tolerera rasism, diskriminering eller generaliseringar i min vardag och inte vika mig när en diskussion har uppstått. Jag är stolt över att jag är så driven som jag är, att jag besitter en styrka som driver mig framåt och tar mig dit jag vill trots att hinder ibland uppstår längs resans gång. Jag är stolt att jag tror på mig själv när andra människor tvivlar. Om man har viljan att tro på sig själv när ens tro är som svagast så kommer man långt. Man kommer långt om man har modet att lyckas och vara lycklig, och det modet har jag. Vad är ni stolta över just idag?

Involvera rätt personer i ditt liv

Hej mina vänner,

Vill inledningsvis önska alla mina trogna följare, God fortsättning på det nya året.
Jag har inlett det nya året med att fokusera, att tänka ut och planera olika projekt. Har gått igenom olika samarbeten jag kommer avsluta och nya jag väljer att påbörja, Jobbigt men nyttigt. Ett inlägg jag fått mycket respons på är när jag skrev om psykisk ohälsa HÄR. Jag har läst era kommentarer och känner både sorg och frustration när jag inser hur många människor som mår dåligt och känner skam över känslan. Hur många som känner sig ensamma i sina beslut och livsval.

Efter ett långt samtal med en väninna som valt att flytta till USA efter en jobbig skilsmässa, så började jag fundera på det här med livsval och drömmar. Jag har alltid varit en person som kämpar för att nå mina drömmar men nästintill aldrig njuter på vägen dit. Jag jobbar strukturerat och stenhårt att jag aldrig hinner njuta av mina prestationer. Jag har många gånger känt mig ensam i mina drömmar och mål, ska jag verkligen göra det här för min egen skull? Hur påverkar det förhållandet osv. Men efter min separation känner jag en härlig känsla av att äga mina val och beslut i livet på ett helt annat plan. Att inte behöva tänka för två, att lyssna på mitt hjärta och våga ta risker. Äntligen är det me, myself and i som står i fokus. Det är så lätt för oss att klampa in i invanda beteenden som tar oss långt ifrån det som kan göra oss lyckliga på sikt. En kortsiktig känsla som gör att vi kör samma sak om och om igen. Och sen står vi där och undrar varför vi är OLYCKLIGA. Att förändra ett beteende och våga plocka bort människor som inte gör nytta i våra liv är en fördel. Att tacka nej till ett sällskap eller att stanna hemma en helg för att ta hand om sig själv är inte helt fel. Innan jag skriver vidare – så vill jag förtydliga jag är inte på något sätt alltid klarsynt, i närheten av perfekt och lyckas långt ifrån alltid leva som jag lär. Kliver också in i vanor som drar nedåt. Har dock börjat öppna ögonen lite mer för att kunna strukturera upp mitt liv.

Jag har medvetet valt bort vissa energitjuvar ur mitt liv, människor som kom på köpet av en annan person. Sådana jag aldrig hade delat en kopp kaffe med i normalt fall. Rent sagt rasister, människor som uttryckt sig främlingsfientligt och osmakligt i mitt sällskap. Trångsynta och fientliga individer som har så mycket okunskap i dialoger att det blir omöjligt för mig att föra en normal konversation.  Detta är en tydlig förankring i att det här är personer som inte vill mig väl och där jag känner mig otrygg och måste hålla en social mask. Ett tydligt tecken på avsaknad av tillit och respekt. Det är i sådana möten du måste dra din gräns, hur jobbigt det än är så måste du stå upp för dig själv och dina värderingar. Har du gjort det en gång så blir det enklare med tiden och därefter skapar du ett nätverk som bygger på dina värdegrunder.

Jag brukar alltid peppa er men idag peppade jag mig själv och vågade ringa det där jobbiga samtalet, och bad om hjälp. En person, låt oss kalla honom för C som stått mig nära sedan fem år tillbaka har jag idag samtalat med efter ett långt uppehåll. Det var stelt och jobbigt men samtidigt varmt och tryggt. Att våga sträcka ut handen och be om hjälp är inte alltid det lättaste, men det finns goda människor där ute som fortfarande vill andra människor väl. Så min vän, i slutändan är vi inte ensamma. Det är svårt att få hjälp och stöd när man inte ber om det. Men C, greppade tag i min hand och svarade som bara han kan göra; vad kan jag göra för att ro detta projekt i hamn med dig?. Inom mig kände jag en dubbel lycka, han litar på mig och han stöttar mig på olika plan. Detta är genuin kärlek, man samtalar inte varje dag för att bygga känslan, man stöttar,tjurar, grälar och blir sams igen.  Tack C, du gav mig framförallt luft under vingarna igen men du litade på mig och tvivlade inte en sekund på att hjälpa mig.

Samtalet idag gav en starkare effekt på mig då jag lärde mig också veta vem i mitt nätverk jag kan be om hjälp ifrån.  Förra helgen fick jag en tydlig avvisning av en person jag trodde mer utav.  Jag la fram ett förslag på en lösning för ett projekt, men blev snabbt avvisad. Jag kände besvikelse och lärde mig där och då att uppskatta alla människor som stöttat mig i mina projekt. Det komiska är att den personen vill vara delaktig när det kommer in pengar i bilden, vilket är sorgligt. Ren girighet!

Oftast känner man sig ensam i känslor, besvikelse och oärlighet. Men låt det aldrig definiera dina framtida möten med nya människor. Möt människor med glädje, nyfikenhet och ärlighet. Lär dig att ord och handling skall matcha annars är det en ren bluff. De flesta kan skriva fina meddelanden, men att visa det i handling över tid är någonting helt annat. I perioder kan vi behöva någon som tror mer på oss än vad vi gör på oss själva. Skapa tydliga syften med dina relationer, det är ok! Detta gör det enklare för dig när du behöver hjälp, då vet du vem du kan vända dig till och vem som bär dig när du fallit. Finns inget vackrare än generositet, på alla plan. Emotionell snålhet dödar gnistan. Så min vän omringa dig av människor som kan känslors språk, skapar trygghet, ger komplimanger och framförallt RESPEKTERAR dig.

Alla pratar om nyårslöften men jag har lovat mig själv att aldrig mer låta någon klippa mina vingar, förminska mina drömmar eller begränsa mina livsval. År 2017 ska jag överraska mig själv och min omgivning med en stor förändring som börja rulla på från och med idag. Nu sätter vi Zeina AB på kartan igen men på ett helt annat sätt än tidigare. Drömmar är till för att förverkligas och min resa började idag. En reminder till er därute; Lägg aldrig DIN tid på någon som slösar bort sin egen tid.

15589819_10154684499411142_1820715471242760232_n

365 nya dagar, alltså 365 nya möjligheter.

Hej mina vänner,

Så är den då inne – årets näst sista dag. Nyår är en festdag för en del, en dag som alla andra för några men för alla och envar chansen till reflektion och till möjlighet att börja om. Idag jobbar jag in min sista arbetsdag för detta år. Blandade känslor över 2016, både privat, yrkesmässigt och i bolagsinvesteringar. Med andra ord har detta år varit turbulent, jag flyttade till Malmö och började på ny kula, gick ner i jobb och sålde mina bolag. Ett nytt liv tänkte jag den 31 december 2015, ack så fel jag hade då. Inte visste jag vad som väntade runt hörnet, Två besked som gjorde mig maktlös och livet tappade sin mening. Två personer som står mig nära på olika håll lärde mig att sörja och uppskatta livet på annat sätt.  Mycket som förändrades och många sår som aldrig kommer läka. Döden som kom plötslig och cancern som knäckte mitt hjärta. Men utav dessa prövningar växte en starkare Zeina, en kvinna som satte mer värde på sina befintliga relationer. Familjen fick en ny betydelse, likaså kunde jag se vilka vänner som stod vid min sida. Jag har alltid fått höra att jag är stark, att jag fixar alla motstånd med smarta lösningar, men att jag hade den styrkan att plocka upp mitt brustna hjärta och pussla om den på detta sätt var över förväntan. Det tog sin tid, frågan som hur mår du? var förfärlig. Jag minns dagarna då jag grät mig till sömns, hur jag var en färglös själ en summa utav molekyler helt enkelt. Så många tårar som rann av rädsla och förtvivlan över det som hänt. Varför just jag?!. Men min älskade familj gav mig styrkan att stå på benen igen, jag föll och kunde inte resa mig på egen hand. Mina föräldrar och syskon gav mig all stöd jag behövde för att återhämta mig. Ni påminde mig om styrkan som fanns inom mig och ni tillät mig falla i sorg emellanåt. Tack mina hjältar, Jag älskar er!

Både som gammal och ung tycker jag att man skall reflektera över livet och över året som gått. Blev det som vi hoppades? Glädje och rikedomar? De rikedomar som inte handlar om materiella ting utan om det som är mycket viktigare – det själsliga. Fick du ro i själen? Kände du värme och lycka? Fick du den kärlek du är värd att få för att just du är du? Hur känns det när du ror ut på 2016 års sista dag? Ror du bort eller ror du i hamn?

Precis som jag, kommer du min vän få en ny chans. En ny chans att tända nya ljus. Nya möjligheter, en nystart – tillfälle att göra om, göra nytt och rätt för dig. Chansen att börja om, förändra, förbättra får vi varje dag men just imorgon när löften ska uttalas för att hållas, är det ett unikt tillfälle att mer officiellt förändra ditt liv. Kommer du att göra det? Kommer du att tända ett nytt ljus, ge dig själv ett nytt hopp?

Gör som jag försök glöm det tråkiga och det hemska du genomgått år 2016 – men bevara de fina minnena. Imorgon ligger framtiden framför dig som ett oskrivet blad. Ta chansen att göra 2017 till det bästa året på väldigt länge! Gör dina val och gör dem rätt. Det tänker jag göra. Ni kommer få följa min resa mot en ny destination. Ett företag som kommer etableras och investeringar i personlig utveckling men även i bolag. Jag har lovat mig själv att numera investera i Zeina AB. Våga sticka ut och utveckla nya samhällsinovationer för att skapa en bättre värld för mina medmänniskor. Något jag länge längtat över har jag tagit modet och startat processen, det är superhemligt. Ingen i min närhet vet om det men jag föreställer mig bara mamma och pappas känsla när beskedet kommer. Jag älskar känslan när mina föräldrar glädjes av mina steg mot mina framtida mål, jag har de finaste förebilderna i livet. Hur deras ögon tåras av min lycka är obeskrivligt.  Jag kan nog inte beskriva hur mycket mina föräldrars stöd och peppande har haft stor betydelse för min självkänsla och utveckling karriärsmässigt.

Nu mina vänner ror vi i hamn, nya nyårslöften och nya möjligheter för utveckling. Jag står vid din sida, hejar och tror på dig!

15782453_10154726829236142_1575170080_n

En del av mitt nyårslöfte år 2015 var att lägga mer tid på vänner och min kära familj. Att vara snäll mot mig själv och snällare mot andra. Med stor glädje kan jag bocka av alla delar. Jag älskar nyår. Jag älskar det faktum att jag kommer lämna ett helt år bakom mig, oavsett om det var bra , dålig eller medelmåttigt. Jag gillar den typen av avslutning. Jag älskar den känslan av att börja om igen och ha ett helt nytt år framför mig, fyllt utav nya chanser, möjligheter och erfarenheter.

 

 

 

 

 

 

Är jag summan av mina prestationer, SUCK!

Dagen innan julafton, och jag känner hur blandade känslor växer inom mig. De jag förlorat, de jag inte har i mitt liv mer, den döden tog för tidigt och allt däremellan. Julen är en fantastisk högtid om man inte sörjer den som saknas, och jag har mycket att sörja detta år. Jag samtalade med en väninna om saknaden av de som inte finns kvar i vårt liv och tomrummet efter. Hur julen skapar en smärta och en känsla av meningslöshet. Vi bekräftade varandra och kände båda hur tårarna inte längre sköljer smärtan inom en. Hon berättade under vårt samtal hur många av våra gemensamma väninnor som blivit utbrända/gått in i väggen. Det gjorde ont i mig, att så unga kvinnor blir för trötta, tappar andan och faller. Många bollar i luften som man till slut inte kan fånga upp, alla drömmar blir platta, livet känns inte lika roligt som det var en gång. Jag har träffat många människor som blir utmattade, det är alla möjliga sorters människor med olika liv, jobb och förutsättningar. Det finns inget samband hos dessa människor, mer än att samtliga bara gasar. Har ett mål i sikte. Tankar snabbt och gör av med bensinen lika fort. Presterar, presterar och sedan presterar lite till. Min sorgliga fundering blir, är jag summan av mina prestationer? Det är redan tufft som det är att vara ung och vilseledd i livets alla val och beslut. Att skola in sig i att lyssna på sin egen vilja när alla drar en åt olika håll är inte så enkelt. Man vill visa framfötter, och få chanser för att nå framgång.

Jag tänker oftast på hur lång tid det tog för mig själv innan jag förstod att jag måste lugna ner mig och finna ett lugn. Att låta mig själv vara, lära mig att vila och framförallt sluta spegla mig i andras ögon. Jag minns tydligt hur många år jag brände på utan att vara helt tillfreds med mitt liv och därmed försöka döva den känslan med att jobba ännu mer. Eller hur jag i vissa perioder inte var tillfreds just för att jag körde slut på mig själv. Karriärlista på varenda punkt – inte bara på jobbet. En härlig fru, en givande vän, roligast på festen, klokast på mötet, generösaste barnet. Ge, ge och ge lite till och aldrig hinna stanna upp och uppskatta det man får ta emot. Jag hann aldrig vara lycklig för det var så mycket annat som skulle hinnas med. Jag bröt ihop och kollapsade när livet gav mig första uppbrottet. Hjärtat gick sönder i tusen bitar, och jag var inte skolad i hjärtesorg. Jag tänkte Zeina, ta mer uppdrag, bedöva din smärta och jobba ännu mer då känns det inte. Sorgen försvann inte, den mötte mig varje kväll och tillslut stod jag där med ett krossat hjärta och en kropp som sa ifrån.

När jag gick igenom detta för ett par år sedan, kände jag mig så otroligt ensam i sorgen och känslan. Även fast jag inte var det – har jag förstått nu i efterhand. Men det pratades nog inte lika mycket om det. Idag vågar vi prata om det – för behovet att reflektera över det, sitt liv, allt som händer, är så stort. Jag har tvekat mycket om jag ska publicera detta, men tillslut tog jag beslutet att våga lyfta upp det. Kanske finns det någon därute som känner som jag gjort, du min vän är inte ensam i din känsla. Det är fler som känner som du, vilket säger mycket om hur stort gäng av oss där ute som går igenom prestationsångest, krav, utbrändhet, ångest – you name it. Jag ser något vackert att inte vara ensam i det. Det är nog det bästa med att ha startat min blogg igen, jag får mycket hat men även att få ta in mejl, kommentarer och samtal om mina ämnen och därmed känna att nej, Zeina du var ju inte ensam i den här känslan heller. Det är fler som känner som jag, tänk att min blogg är vårt forum där vi kan diskutera och prata öppet om våra liv, även när de inte är rosaskimrande och instagram-vänliga. Jag önska att jag hade ett forum där jag kunde få stöd när jag genomgick ett jobbigt uppbrott. Men även om vi hjälper varandra så kan jag inte sluta tänka på varför det blir såhär? Vad är det i samhället och den tiden som vi lever i, som gör att vi känner att vi måste köra slut på oss själva för att duga? Varför går människor in i väggen redan i skolan, innan de ens hunnit ut i arbetslivet? Varför känner vi att vi bara är det vi presterar?

En tanke jag försöker leva efter är att inte högprestera och försöka passa in i ett perfekt ideal. Jag påminner mig själv varje dag att inte falla tillbaka i gamla, destruktiva mönster. Att hela tiden tänka VAD VILL JAG istället för VAD FÖRVÄNTAS AV MIG. Det är svårt men nyttigt. Jag duger ju precis som jag är, och jag måste våga leva precis så som jag vill. För livet min vän är full av motgångar, alla är vi inte rustade för, men slit inte ut dig bara för att du inte kan hantera dina känslor, inget i världen är värt att slita ut sig för. Var rädd om dig, du är viktig och värdefull.

14398048_10154400367771142_48855866_n

En tid i mitt liv då jag var på botten, slet mig själv till max. Fick många likes på detta foto men det jag ser är en trasig tjej som målat sig bra utåt. Jag ville alla väl förutom mig själv. Så mitt nyårslöfte är att sluta pressa mig själv så jävla hårt. Jag är ung och ska jobba hela livet, jag behöver faktiskt inte vara miljonär när jag är 26.