Vår styrka växer fram ur våra svagheter.

Sitter här i min nya lägenhet i en ny stad, ni mina gamla läsare vet att jag bott i Linköping, Västerås, Stockholm men nu har ödet placerat mig i Malmö. Jag har saknat att skriva men det har varit mycket som gjort att skrivandet har sats åt sidan. Men nu är jag tillbaka och bygger en kanal där enbart jag och ni är i fokus. Jag har funderat i cirka en vecka över vad som ska vara mitt första djupa inlägg, och då vill jag att den ska handla om att våga älska sig själv. Det här att inte låta känslor styra ens liv. Att älska är fantastiskt förstås men samtidigt kan man inte älska om man inte älskat sig själv. Jag möter dagligen vilsna människor som inte lärt sig att älska sig själva. Att älska sig själv är lättare sagt än gjort (det vet jag), men för att kunna göra det måste man våga ta steget till att acceptera sig själv. Man måste förstå att man rent ut sagt är bra, alla har sina ärr och sin egen historia, och det är denna historia som har format en person till den man är. Jag har personligen under många år varit väldigt hård och dömande mot mig själv, jag var tjejen som aldrig gav mig själv en klapp i axeln utan jag körde all in. Att göra alla som jag älskar nöjda var och är fortfarande högt prioriterat men jag har lagt till ett namn högst i listan och det är mitt egna. Genom att jobba dagligen med mig själv och min personliga utveckling har gjort att jag växer i mig själv och därigenom som människa. Självklart har även jag dagar som är mindre positiva, då låter jag mig vara där, i den känslan. En stund. För att sedan ta tag i det och ändra på känslan. År 2014/2015 var mitt jobbigaste år, jag stod inför många förändringar, därefter stängde jag ner min blogg. Många gånger tappade jag fotfäste och kände att det här kommer knäcka mig men då fanns tron på att detta är en prövning och jag fann styrkan i min tro om att jag övervinner detta. Något jag lärde mig under de jobbigaste tiderna var; att vi inte kan öppna hjärtat igen, om vi inte sörjt det som varit. Känt nederlaget hela vägen in, om inte tårarna fått skölja rent. Ilskans blickar mötts i oss själva. Vi kan inte bygga upp det vi inte vill kännas vid. Det är som om vi måste uppleva något fullt ut för att sedan kunna släppa taget. Känslor skadar inte, men däremot låsningar och handlingar. Orken att stå medvetet i sårbarheten trots darriga ben gör någonting bra med oss. Det är då vi utvecklas och lär oss att vara rädda om våra känslor. Min älskade mor sa något klok till mig under min ”kris” och det var att tillåta mig själv att sätta ord på det jag känner istället för att hålla in allt. Att sätta ord på det som sker i en tillåtande och klok omgivning är läkande. Min familj/vänners röst i luren, även om jag där och då inte orkade tala så gav det mig kraft att hitta glädje igen. Att även få höra min egen röst säga vissa saker som ”jag fixar det här” och ” det kommer bli bättre” var den livsnödvändiga energipåfyllningen för att jag kunde finna hopp och glädje igen. Vid vissa tillfällen behöver vi även en ass kicker, där hade jag mina systrar R, F och R som tog tag i mig när jag tappade riktningen de sa saker som: ”vakna nu! Vad håller du på med!? Det är den här stigen som gäller. Du är mer än detta, du fixar det här Zeina!”. Bekräftelsen att någon ser det vi inte själva ser och tror på oss ger en inre styrka. Tack mina fantastiska systrar! Jag utvecklades enormt mycket genom den sorgen, att lära sig omprioritera, sätta värde på sina principer/åsikter och framgångar och framförallt vara rädd om mig själv var ett nytt kapitel i mitt liv. Min största oro var, hur kommer jag någonsin kunna öppna upp mitt hjärta igen? Kommer jag hantera att se oron i ögonen, rädslorna, känna hur min kropp vill springa sin väg men trots genom att andas djupt. Stå kvar och våga vara kvar lite till. SHIT, vad man kan vinna styrka i den upprätta sårbarheten. Jag lärde mig snabbt att livet inte bär på några eviga garantier och man kommer bli sårad och sviken. Vi kan inte göra och vara mer än vårt bästa. Och var ligger gränsen för det? Jag vet inte men en sak känner jag till, och det är att det finns oändligt mycket större resurser på vår insida än vi kan föreställa oss. Vilka hinder behöver du ta dig förbi för att kunna se din egen styrka och för att börja jobba systematiskt med att älska dig själv?

Jag tror att hemligheten ligger i att våga, våga tro på sig själv och bestämma sig för att investera i sig själv och våga älska sig fullt ut. Jag tror på dig!

 

14355978_10154400137021142_674883167_n

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *