OM ATT VÅGA GE HELA SIG SJÄLV TILL NÅGON OCH INTE BARA NOGA UTVALDA DELAR

Hej mina vänner,

Nu är vi inne på vecka 7 ,livet kryper fram och snart är vi i mitten av februari. Tiden springer förbi och jag har inte varit så aktiv med bloggandet som jag önskat. Jag har haft mycket som tagit all tid men nu är jag åter för att stanna. Imorgon är det alla hjärtans dag, en dag som alla andra vanliga dagar för vissa men en viktig dag för andra. Jag har väldigt många värdefulla och varma minnen kring kärlek som ligger mig nära hjärtat. Som jag ibland minns eller tänker på och fylls av en otroligt stark känsla. Jag vet inte om sånt går att förklara för någon annan. Jag ska berätta om dem alla för er, någon gång i framtiden när jag känner mig redo.

Jag minns en av mina starka kärleksminne, som förändrade mycket av mitt sätt att tänka men även att acceptera förändringar. Jag hade varit i utomlands i flera dagar och det var av många anledningar en väldigt känslokrävande resa. Jag var väldigt rädd under hela resan, en oro och smärta som satt i kroppen och inte gick att få bort. En kväll saknade jag min mamma så mycket att jag på riktigt ville åka direkt till flygplatsen och hem, oavsett vad det skulle kosta. Jag hade så ont i mitt huvud, och kände att jag behöver ligga i mammas famn och höra; Zeina det kommer bli bra så småningom.

Så kom jag hem till Stockholm efter en flygresa på flera timmar. Jag var så trött. Inte bara fysiskt, jag var trött i huvudet och överallt. Åkte igenom halva Stockholm och kände hur jobbigt det var att möta den nya vardagen, i mitt huvud tänkte jag: vad lär man sig av ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör!. Jag hade en lägenhet men jag hade inte hunnit packa upp något. Åkte till min väns jobb för att hämta nycklarna till min nya lägenhet. Jag var så trött och bara tanken på att komma till en lägenhet som är helt tom, där det inte finns en enda av mina ägodelar, som är kall och där jag ska börja om var förfärlig. Vetskapen om att hela mitt liv låg utspritt i lägenheten, garderoben och möbler… jag vet inte. Jag var trött. Jag hade ont överallt i min kropp. Det kändes som att jag hade voltat i en bil och hade en spricka i mitt revben. Muskelvävnaderna i min bröstkorg var svullna, det gjorde så ont att andas.

Min fina vän följer med mig till lägenheten, går lite tidigare från jobbet, och vi möts upp av en annan vän utanför. Vi tar oss upp till min nya lägenhet och jag känner hur jobbigt varje steg är men känner även ett lugn inom mig som håller in tårarna. När jag öppnar dörren så möts jag inte utav kartonger. Mitt matbord stod placerat i köket med en vas med rosor. Min vita fluffiga lampa i ena hörnet av vardagsrummet och i kylskåpet fanns frukost och annat gott. Ett paket marabou kakor i skafferiet. Mina vänner hade gjort en stor del av arbetet som jag inte klarade av när jag varit borta. De höll på i flera dagar och fixade fint för mig. Dem hade gjort det för min skull. De hade inte behövt, jag hade inte räknat med det, men de gjorde det. Tårarna rann och jag kunde inte beskriva med ord hur tacksam jag är över deras kärlek och stöd.

Efter att vi druckit kaffe och ätit kakor åkte de hem. Jag minns hur jag satte mig vid mitt köksbord och grät. Tittade ut genom ett nytt fönster och kände smärtan, jag grät och grät och grät. Jag grät över allt jag har och allt jag visste att jag redan hade förlorat. Jag tillät mig själv sörja det jag förlorat, jag packade därefter upp mina kläder och kände hur allt jag tog vid hade en koppling till ett minne. Mina tårar var min räddning, jag höll inte in allt längre och med tiden så fann jag ro och jag accepterade att jag behövde jobba i en annan stad för att finna känslomässig balans. Jag började känna att vinden är behaglig igen. Luften känns precis lagom. Om man blundar i solen känns det precis så som man drömmer om att det ska kännas där i januari när snön piskar i ansiktet. Mat har aldrig smakat så gott och de där festerna är bättre än någonsin. Det jobbiga känns plötsligt inte lika jobbigt längre och även fast man snittar tre timmar sömn per natt har man mer energi än någonsin. Plötsligt vågar jag svara i telefon när folk ringer och när någon smsar blir jag inte längre rädd. Mat har fått en ny smak och jag blir inte nervös över småsaker. Jag går på gatan och skrattar högt, min ångest har försvunnit. Paniken var borta.

Så kommer den dagen då man träffar någon och när den personen ler så är det vackrare än absolut alla leenden man mött i sitt liv, man känner sig hemma och vågar älska igen. Man kanske kommer på sig själv med ett stort leende när man tänker på den personen, eller när dennes namn lyser i luren. Jag minns hur jag satt på kontoret en tidig tidig förmiddag (kl 6) och drack en nespresso och tittade ut genom fönstret… mitt i den helt normala stunden i tillvaron så insåg jag hur bra jag har det. Hur alldeles perfekt bra jag har det. Jag tror inte att det finns någon ilska kvar i min kropp. Jag är inte arg eller förbannad. Upprörd eller förstörd. Utan jag mår bra. Jag har förlåtit det jag inte kunnat förändra, och accepterat de jag förändrat.

Jag säger som jag har sagt förut. Jag är så tacksam. Så otroligt tacksam. Till er, mina älskade och fantastiska vänner, familjemedlemmar och kärlek: Tack. Utan er är jag ingenting. Om ni bara visste hur fina, godhjärtade och varma personer ni är. Ni är allt för mig.

Så min vän sätt dig ner, tänk över ditt liv och se hur långt du tagit dig.  Sänd extra kärlek till de som betyder mycket för dig. Ordens makt och kärlekens energi är underskattat men gör magi.

Mina fantastiska vänner, i er har jag kunnat definierar mig själv och alltid funnit en axel att luta mig hos. Ni får fram det finaste i mig och ni är fantastiska på olika sätt. Jag ler stort för att jag har er i mitt liv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *