Man kan inte rädda någon som inte vill bli räddad.

Hej mina vänner

En ny vecka med nya möjligheter och utmaningar. Veckan som passerat har varit tung, då Malmö har sörjt Rami. En ung kille som miste sitt liv utan anledning eller anknytning till kriminalitet. Tragiska resultat utav ett samhälle som inte har ett fungerande system och skyddsnät för att motverka kriminalitet. Många gånger när jag besöker segregerade områden så har jag alltid tanken att ha ”nya” glasögon. Att inte generalisera och förutse att jag vet hur de känner och upplever utanförskapet. Jag möter deras erfarenheter och kunskaper med nyfikenhet och respekt.

Jag tror starkt på människors inre drivkraft, och att man kan ta sig dit man vill bara man har fokus och verktyg till det. Du kan om du vill är inte synonym till att det kommer bli enkelt men du kan. Att ungdomar i segregerade områden har större risk och fallenhet för kriminalitet är fakta. Men det är fortfarande inte en godtagbar ursäkt, det är ett individuellt val man själv gjort. Att själv välja ingå i ett kriminellt umgänge är ett personligt val, likaså som jag personligen valt min vänskapskrets väljer du din. Därefter ligger alltid ansvaret hos själva individen och dennes beslut, att förflytta ansvaret till samhället eller myndigheter är inte rättvist. Du äger ditt liv alltså har du fullt ut ansvar över dina handlingar.

Detta innebär inte att samhället inte har ett ansvar, utan ansvaret är helhetligt och berör flertals medborgare på ett större plan. Exempelvis att se till att alla har möjlighet till utbildning , där lärare, elever och skolor är välutrustad med det som krävs för en utvecklande utbildningsmiljö. Men samhället står inte skyldig till att ungdomar medvetet väljer kriminalitet istället för att utbilda sig och närvara på lektioner. Alla har vi bakomliggande orsaker som kan begränsa oss i vår utveckling men att använda det som ursäkt till frivilliga val man själv gjort är enligt mig oacceptabelt . Jag kan lägga mig ner och klaga på diskriminering och exkludering i arbetsmarknaden, men genom att utbilda mig och söka jobb så ökar jag mina chanser för att vara ekonomiskt oberoende istället för att enbart klaga och utesluta mig helt från arbetsmarknaden. Detta innebär inte att jag väljer bort att lyfta fram exkludering och diskriminering ur ett bredare samhällsperspektiv men jag personligen kämpar med mina medvetna val för att inte falla offer för andra människors trångsynthet. Jag har medvetet valt att inte låta etiketter eller andra människors begränsande synsätt begränsa mina förmågor och ambitioner.

Det råder inget tvivel om att segregerande områden är mer utsatta för utanförskap. Barn och ungdomar riskerar att indoktrineras i kriminell, religiös och politisk radikalisering. Där regler som sätts av diverse olika ledare anses vara rättsskipningen. Visserligen bör man inte hindra folk från att upprätthålla sina kulturspecifika praktiker och livsformer oavsett var man bor, men nu handlar det om bostadsområden där den skadliga dominansen är påtaglig på ett sätt som skiljer ut områdena från samhället i övrigt. Risken uppstår inte minst när det inte finns något som verkligen binder ungdomarna samman med majoritetskulturen. Det utanförskap som därmed riskerar att uppkomma måste vi ta på allvar.

Summan av min text är att det finns två olika ansvarsområden som människor måste begripa. Ditt eget fria ansvar över ditt liv, där dina handlingar är ett resultat av dina livsval som du personligen står skyldig för. Sedan har vi samhällets ansvar, som är ett ansvar på en övergripande plan. Att se till att medborgare har samma förutsättningar och möjlighet till lika utveckling.

15451477_10154666740771142_63953004_n

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *