Jag vill inte att din vilja tar slut, låt mig bära din sorg och smärta.

Efter att lyssnat på Tommy Ivarsson sommarprat så kan jag inte hålla tårarna längre. Mitt hjärta känner med hans sorg, hans rädsla och hans panik. Att ha en anhörig som lider av en livshotande sjukdom innebär en ständing rädsla om att förlora den man älskar. Att tappa fotfäste och leva i en mardröm full av oro och panik. Alltså, denna sjuka terror varje gång man ska få ett besked, man ber och hoppas från djupet av sitt hjärta att det äntligen ska vara ett positivt besked. En helt annan värld öppnar sig som man måste gå in i, ”beskedsvärlden”. Cancer är väntan, väntan, väntan och en stor dos av rädsla. Att leva bredvid cancern är fruktansvärt smärtsamt.

Minns fortfarande när beskedet landade hos mig, hur jag för 15 sekunder tappade andningen. Många tankar på få sekunder. Tömde alla mina frågor hos olika läkare (Tack för att ni orkade med alla mina funderingar) och försökte förstå vad som var nästa steg. Men hur skulle jag kunna ta in; att den jag älskar mest, min bästa vän, mitt hjärta om några år skulle kunna tas ifrån mig. Det gick inte, så jag bestämde mig där och då, FUCK IT! Jag bryr mig inte om vad läkarna säger, det här ska vi fixa! Vi ska ta oss igenom det här. Om läkarna ger oss 5 år, så siktar vi på 15 år till att börja med. Vi köper oss tid, det kommer nya läkemedel. Det går att bromsa, vi köper oss mer tid och längre fram kommer det finnas ett botemedel. Jag gick in i ett praktiskt läge, som vanligt… jag måste vara ett stöd, finnas till hands och ta hand om alla jag älskar. Lyssna, peppa och förbygga en stark tro på att detta fixar vi tillsammans. Dagligen påminnde jag mig sig själv att det här fixar vi. Min smärta, mina känslor, det kan jag ta senare. Men inte försvann min ständiga oro som gnagde, det jag var mest rädd för var om vi någonsin kommmer att förlora.

Vissa stunder gör sig starkt påminda, hur jag vägrade ringa hem och skrika ut all min sorg för jag vill inte belasta krossade hjärtan, utan varje dag på mitt jobb när allt blev jobbigt så låser jag om mig på toaletten. Jag fäller ner toalettlocket, tog  två ark med toalettpapper och så håller jag ett under vardera öga medan jag gråter. Jag gråter för att jag tappade hoppet och mitt hjärta gick sönder varje dag. Jag var tömd på den bensin som tidigare fyllt mig med glädje. Kollegor och vänner la inte märke då jag är expert på att hålla masken. Jag har inset på vägen att jag hellre låter nära tro att jag mår bra, än berätta för dem hur jag egentligen känner i denna smärtsamma sorg. Jag ville inte att andra skulle ”tycka synd om”, för ingen förstod vad vi genomgår. Vår smärta var enorm, likaså var detta våran sorg som ingen annan kunde känna med oss som familj.

Jag minns dagen då operation stod på schemat, hur jag och de jag älskar föll ihop i vår rädsla och hur våra löften om att allt kommer ordna sig började tina bort. Hur ångesten kröp sig inom oss, Att säga farväl till den man älskar är det värsta jag någonsin har böhövt göra. Att ge  en avskedspuss och få förklara för den man älskar hur viktig denne är för oss alla. Att stötta och ge motiverande pepp-talk som man själv inte längre kunde tro på då man är full av förtvivlan och rädslan att förlora gör sig påmind varje dag. Inte en dag går utan att jag tänker på hur värdelöst mitt liv är om inte du finns i den. Hur allt kommer kollapsa om din röst inte kommer eka i vårt hem, hur mycket livet kommer förlora utan din energi och ditt varma hjärta. Hur liten och tom jag kommer vara utan dig vid min sida.  Alla i familjen har lika mycket cancer som den som bär den. Vi slipper ju naturligtvis röntgen och alla jobbiga behandlingar, men vi bär alla på samma oro, ångest och rädsla. Det är exakt som i reklamen: ”1 av 3 får cancer, men alla drabbas”. Men i allt detta är det bara den som lider av sjukdomen som tvingas bära på de där förnedrande cancerbollarna. Bara han som har nåt inuti sig som vill ta över honom varje dag. Men ingen ska få ta honom ifrån oss, han vi älskar mer än allt annat i världen ska förebli våran.

Jag hatar cancer så jäkla mycket. Ordet ”hata” är starkt och jag använder det inte särskilt mycket, men just ”hata” kan jag använda många gånger när det handlar just om cancer. Å cancer, vad jag hatar dig. och vad du gjort med så många familjer! Om du skulle vara en person skulle jag sitta i fängelset för jag hade dödat dig. Usch, vad hemskt, men om det hade räddat de jag älskar och världens befolkning hade jag absolut tagit det straffet på mig. Ett lätt val för en gång skull. Ett lätt val för många. 

Men jag vet hur det är att att drunkna i sorgen som gör sig påmind varje dag. Det handlar om en stund. Jag kommer inte drunkna. Jag kanske rumlar runt några varv på botten, men sedan når jag ovanför vattenytan och får luft. Brisen lägger sig. Hjärtslagen saktar ner. Tårarna slutar rinna. Handen som hålls över munnen, som för att kväva skrik, vilar istället i knät. Jag kommer överleva morgondagen. Jag kommer att leva genom  morgondagen. För det är vad jag gör. Jag lever.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *