För jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än

Jag sitter med en intervju som jag skall delta i och läser en utav frågorna som ligger i kategorin relationer. En kategori jag tycker är obehaglig att fördjupa sig inom då det inte enbart gäller mig utan kan involvera en annan part. Men frågan lyder som sådan; ”Vad önskar du att du visste när du var 18 år?” och mina tankar började tänka på allt jag genomgått och då sa jag utan reflektion ”Att hjärtan läker”. För ett tag trodde jag verkligen inte att det gick. Egentligen till alldeles nyligen. Det tog mig 15 månader att komma över min kärlek en gång. Under dessa månader fanns det stunder då jag var övertygad om att det inte kommer gå. Det hade gått så lång tid tillslut att jag hade gett upp hoppet om att helt gå vidare. Även om jag stundtals var nära var jag aldrig riktigt helt där. Jag kunde stå vid mållinjen, men jag klev aldrig över den.

Det hände alltid något som fick mig att backa tillbaka några steg. Ibland nästan vända och springa tillbaka mot start. Så många gånger som jag var tillbaka i ruta ett. Några månader efter avslutet kunde jag fortfarande bryta ihop på kontoret. Han påverkade mig som ingen annan någonsin hade gjort. Det hela var fruktansvärt smärtsamt och destruktivt, allt var ohanterbart. Jag kunde inte styra över det hur mycket jag än försökte. De tårarna som kom, de var inga tårar efter en kväll för mycket eller små snyftningar, de var bara äkta och smärtsamma som fan. Tänkte ett tag att det måste ju någon gång ta slut men det lagret fylldes på och tömdes om vartannat. En disktrasa som fylls med vatten och kramas ut.

Jag träffade någon under den här tiden. Det hela var inte så seriöst och mestadels stökigt, men jag gillade vad det gjorde med mig. Jag lärde mig att jag kunde träffa människor efter honom som fick mig att verkligen sprudla. Jag minns en middag jag var på där jag tänkte att nu, exakt nu, är jag mitt bästa jag. För att han gör mig glad och bubblig. Så mycket ångest försvann i samband med denna människa. Och sen ännu längre efter, efter de här 14 månaderna och allting, så träffade jag någon som gav mig fjärilar i magen. Jag tyckte så mycket om den jag var i dennes närhet. Som verkligen och helt säkert fick mig att inse att hjärtan läker och man faktiskt kan träffa någon som man bara har det jävligt bra, fint och härligt med. Jag är väldigt tacksam över det här. Hjärtan läker men ibland tar det tid. Väldigt lång tid. Ibland tror man att det aldrig kommer gå, sen är det som att det bara släpper och allt går. Ungefär som att sitta med en lång ekvation i skolan och inte kunna lösa den, testa nya lösningar, sudda ut och göra om – så löser sig allt plötsligt när man lägger den sista siffran rätt. Den bästa känslan som finns. Hjärtesorg handlar om tålamod och styrka. Sen uppskattar man livet tusen gånger mer efter allt… när man gått och blivit lycklig igen. Och då är man tacksam när det kommer in folk i ens liv som får en att bli glad. Bara så, helt enkelt glad.

Ja, jag önskar att jag kunde känna likadant för honom som jag kände för någon annan. Han är smartare och snällare och mer allmänbildad- och mycket mer intresserad av mig. Han har alla fördelar men ändå saknas något. Och hur jag än funderar på det förblir det omöjligt att förklara i annat än sådan terminologi. Det pirrar till lite trevligt när jag ser honom, men det rubbar inte marken jag går på. Det är inte som om jorden höll på att gå under. Jag vill tro stenhårt på att man aldrig ska behöva nöja sig med mindre än jordskalv och andningsuppehåll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *