Det är en tuff jävla fotbollsmatch, som VI ska vinna

Hej mina gamla och nya bloggläsare, kul att just du hittade hit..
Jag har sedan allt hände känt att det kanske skulle vara skönt att skriva. Det rensar tankarna och sorterar den oreda som finns i våra huvuden. Att livet är skört, det visste vi. Men att något sådant som just inträffat skulle drabba oss var helt otänkbart. Alla lever på sina liv i en rusande fart. Det ska pluggas, det ska jobbas, det ska umgås med vänner, det ska planeras framtid, det ska bråkas, det ska skrattas. Livet ska försöka levas på ett så lyckligt vis som möjligt. Gör det du vill, tänk inte på vad andra tycker och tänker, ”gör det som gör just dig lycklig”. Detta motto har jag försökt leva efter så mycket som möjligt under mina 26 år. Men att jag skulle bli såhär medveten om hur sant det faktiskt är, kunde jag aldrig föreställa mig.

Men idag tänkte jag skriva om något som jag många gånger försökt jobba med (mentalt), och det är att vända olycka till något positivt. Det är inte det lättaste men med träning så är det faktiskt möjligt. Ett besked jag fick för ett tag sedan har gjort att jag kände; är detta botten för mig, hur ska jag någonsin kunna känna glädje efter detta? Inledningsvis började jag med att påminna mig själv om att när man är på botten så leder alla vägar uppåt. För visst är det så när det är riktigt svart blir det minsta lilla gnista tydligt, så min vän fånga upp och ta tillvara den. Ingen kan gå igenom livet utan sorg, men det finns något väldigt vackert i sorg och det är styrkan som man aldrig vetat om som visar sig tydligt. I mitt fall kom två jobbiga besked direkt efter varandra, jag hann inte smälta in allt utan jag föll direkt, hjärtat brast och all sorg jag känt innan var inte ens i närheten av denna sorg. Ren svenska; jag gick sönder och mitt hjärta krossades i tusen bitar. Men i all denna sorg har mina stjärnor gnistat extra, saker jag tidigare tog förgivet blev tydligare. Familjens betydelse blev livsnödvändig och mina riktiga men få vänner, ni har glänst extra. Jag blev mitt i all sorg tacksam för all kärlek jag fick och all omtanke. Jag lärde mig att fånga tillfället och njuta av det så länge jag kan och har möjligheten. Men det innebär inte att smärtan försvinner, när någon i din närmaste omgivning drabbas av tumörcancer så känns livet piss och sorgen tar aldrig slut. Det som aldrig nånsin fick hända hände. Det som inte drabbar en själv drabbade oss. ”Oavsett vad som händer så har vi alltid varandra, tillsammans är vi starka”. Det har alltid varit våra trygga ord här i livet. Det låter kanske klyschigt men så är det. I flera år har vi varit familj och vi har gått igenom andra prövningar i livet. Prövningar som tillhör livet. Genom dessa prövningar har vi alltid kunnat lita på att vi har varandra. Det har gjort oss starka, tillsammans har vi alltid varit starka. När något sådant här inträffar slås ens ben omkull. Någon kommer bakifrån och sparkar på benen så dom slås omkull, man ramlar och får ingen hjälp upp. Tidigare har vi hjälpt varandra upp, men den här gången går inte det. Nu har livet givits bort till sjukvårdens händer. Nu är det inte längre vi som har kontrollen, nu måste dom ta över kontrollen. Att känna den maktlöshet vi känt de senaste två månaderna går inte att beskriva med ord. Vi är fortfarande som starkas tillsammans, förstås. Men nu är vi tillsammans med läkare på sjukhuset. Nu måste vi lita på att de gör det yttersta för oss. Och det är inte lätt. Men det är så det måste vara nu.

Men tillsammans med dom ska vi visa livet att det är långt ifrån över. Nejdu livet, det är inget som är klart än på ett tag! Du kom och knackade på, skrämde oss med din mörkaste sida. Men där i dörren med ditt mörker kan du också vända och gå hem. För vi har massor år kvar tillsammans, jag , du och solen. Glädjen, lyckan, bråken och framtiden. Jag älskar dig, glöm aldrig det.

 

img_7289

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *