Är jag summan av mina prestationer, SUCK!

Dagen innan julafton, och jag känner hur blandade känslor växer inom mig. De jag förlorat, de jag inte har i mitt liv mer, den döden tog för tidigt och allt däremellan. Julen är en fantastisk högtid om man inte sörjer den som saknas, och jag har mycket att sörja detta år. Jag samtalade med en väninna om saknaden av de som inte finns kvar i vårt liv och tomrummet efter. Hur julen skapar en smärta och en känsla av meningslöshet. Vi bekräftade varandra och kände båda hur tårarna inte längre sköljer smärtan inom en. Hon berättade under vårt samtal hur många av våra gemensamma väninnor som blivit utbrända/gått in i väggen. Det gjorde ont i mig, att så unga kvinnor blir för trötta, tappar andan och faller. Många bollar i luften som man till slut inte kan fånga upp, alla drömmar blir platta, livet känns inte lika roligt som det var en gång. Jag har träffat många människor som blir utmattade, det är alla möjliga sorters människor med olika liv, jobb och förutsättningar. Det finns inget samband hos dessa människor, mer än att samtliga bara gasar. Har ett mål i sikte. Tankar snabbt och gör av med bensinen lika fort. Presterar, presterar och sedan presterar lite till. Min sorgliga fundering blir, är jag summan av mina prestationer? Det är redan tufft som det är att vara ung och vilseledd i livets alla val och beslut. Att skola in sig i att lyssna på sin egen vilja när alla drar en åt olika håll är inte så enkelt. Man vill visa framfötter, och få chanser för att nå framgång.

Jag tänker oftast på hur lång tid det tog för mig själv innan jag förstod att jag måste lugna ner mig och finna ett lugn. Att låta mig själv vara, lära mig att vila och framförallt sluta spegla mig i andras ögon. Jag minns tydligt hur många år jag brände på utan att vara helt tillfreds med mitt liv och därmed försöka döva den känslan med att jobba ännu mer. Eller hur jag i vissa perioder inte var tillfreds just för att jag körde slut på mig själv. Karriärlista på varenda punkt – inte bara på jobbet. En härlig fru, en givande vän, roligast på festen, klokast på mötet, generösaste barnet. Ge, ge och ge lite till och aldrig hinna stanna upp och uppskatta det man får ta emot. Jag hann aldrig vara lycklig för det var så mycket annat som skulle hinnas med. Jag bröt ihop och kollapsade när livet gav mig första uppbrottet. Hjärtat gick sönder i tusen bitar, och jag var inte skolad i hjärtesorg. Jag tänkte Zeina, ta mer uppdrag, bedöva din smärta och jobba ännu mer då känns det inte. Sorgen försvann inte, den mötte mig varje kväll och tillslut stod jag där med ett krossat hjärta och en kropp som sa ifrån.

När jag gick igenom detta för ett par år sedan, kände jag mig så otroligt ensam i sorgen och känslan. Även fast jag inte var det – har jag förstått nu i efterhand. Men det pratades nog inte lika mycket om det. Idag vågar vi prata om det – för behovet att reflektera över det, sitt liv, allt som händer, är så stort. Jag har tvekat mycket om jag ska publicera detta, men tillslut tog jag beslutet att våga lyfta upp det. Kanske finns det någon därute som känner som jag gjort, du min vän är inte ensam i din känsla. Det är fler som känner som du, vilket säger mycket om hur stort gäng av oss där ute som går igenom prestationsångest, krav, utbrändhet, ångest – you name it. Jag ser något vackert att inte vara ensam i det. Det är nog det bästa med att ha startat min blogg igen, jag får mycket hat men även att få ta in mejl, kommentarer och samtal om mina ämnen och därmed känna att nej, Zeina du var ju inte ensam i den här känslan heller. Det är fler som känner som jag, tänk att min blogg är vårt forum där vi kan diskutera och prata öppet om våra liv, även när de inte är rosaskimrande och instagram-vänliga. Jag önska att jag hade ett forum där jag kunde få stöd när jag genomgick ett jobbigt uppbrott. Men även om vi hjälper varandra så kan jag inte sluta tänka på varför det blir såhär? Vad är det i samhället och den tiden som vi lever i, som gör att vi känner att vi måste köra slut på oss själva för att duga? Varför går människor in i väggen redan i skolan, innan de ens hunnit ut i arbetslivet? Varför känner vi att vi bara är det vi presterar?

En tanke jag försöker leva efter är att inte högprestera och försöka passa in i ett perfekt ideal. Jag påminner mig själv varje dag att inte falla tillbaka i gamla, destruktiva mönster. Att hela tiden tänka VAD VILL JAG istället för VAD FÖRVÄNTAS AV MIG. Det är svårt men nyttigt. Jag duger ju precis som jag är, och jag måste våga leva precis så som jag vill. För livet min vän är full av motgångar, alla är vi inte rustade för, men slit inte ut dig bara för att du inte kan hantera dina känslor, inget i världen är värt att slita ut sig för. Var rädd om dig, du är viktig och värdefull.

14398048_10154400367771142_48855866_n

En tid i mitt liv då jag var på botten, slet mig själv till max. Fick många likes på detta foto men det jag ser är en trasig tjej som målat sig bra utåt. Jag ville alla väl förutom mig själv. Så mitt nyårslöfte är att sluta pressa mig själv så jävla hårt. Jag är ung och ska jobba hela livet, jag behöver faktiskt inte vara miljonär när jag är 26.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *