Jag vill inte att din vilja tar slut, låt mig bära din sorg och smärta.

Efter att lyssnat på Tommy Ivarsson sommarprat så kan jag inte hålla tårarna längre. Mitt hjärta känner med hans sorg, hans rädsla och hans panik. Att ha en anhörig som lider av en livshotande sjukdom innebär en ständing rädsla om att förlora den man älskar. Att tappa fotfäste och leva i en mardröm full av oro och panik. Alltså, denna sjuka terror varje gång man ska få ett besked, man ber och hoppas från djupet av sitt hjärta att det äntligen ska vara ett positivt besked. En helt annan värld öppnar sig som man måste gå in i, ”beskedsvärlden”. Cancer är väntan, väntan, väntan och en stor dos av rädsla. Att leva bredvid cancern är fruktansvärt smärtsamt.

Minns fortfarande när beskedet landade hos mig, hur jag för 15 sekunder tappade andningen. Många tankar på få sekunder. Tömde alla mina frågor hos olika läkare (Tack för att ni orkade med alla mina funderingar) och försökte förstå vad som var nästa steg. Men hur skulle jag kunna ta in; att den jag älskar mest, min bästa vän, mitt hjärta om några år skulle kunna tas ifrån mig. Det gick inte, så jag bestämde mig där och då, FUCK IT! Jag bryr mig inte om vad läkarna säger, det här ska vi fixa! Vi ska ta oss igenom det här. Om läkarna ger oss 5 år, så siktar vi på 15 år till att börja med. Vi köper oss tid, det kommer nya läkemedel. Det går att bromsa, vi köper oss mer tid och längre fram kommer det finnas ett botemedel. Jag gick in i ett praktiskt läge, som vanligt… jag måste vara ett stöd, finnas till hands och ta hand om alla jag älskar. Lyssna, peppa och förbygga en stark tro på att detta fixar vi tillsammans. Dagligen påminnde jag mig sig själv att det här fixar vi. Min smärta, mina känslor, det kan jag ta senare. Men inte försvann min ständiga oro som gnagde, det jag var mest rädd för var om vi någonsin kommmer att förlora.

Vissa stunder gör sig starkt påminda, hur jag vägrade ringa hem och skrika ut all min sorg för jag vill inte belasta krossade hjärtan, utan varje dag på mitt jobb när allt blev jobbigt så låser jag om mig på toaletten. Jag fäller ner toalettlocket, tog  två ark med toalettpapper och så håller jag ett under vardera öga medan jag gråter. Jag gråter för att jag tappade hoppet och mitt hjärta gick sönder varje dag. Jag var tömd på den bensin som tidigare fyllt mig med glädje. Kollegor och vänner la inte märke då jag är expert på att hålla masken. Jag har inset på vägen att jag hellre låter nära tro att jag mår bra, än berätta för dem hur jag egentligen känner i denna smärtsamma sorg. Jag ville inte att andra skulle ”tycka synd om”, för ingen förstod vad vi genomgår. Vår smärta var enorm, likaså var detta våran sorg som ingen annan kunde känna med oss som familj.

Jag minns dagen då operation stod på schemat, hur jag och de jag älskar föll ihop i vår rädsla och hur våra löften om att allt kommer ordna sig började tina bort. Hur ångesten kröp sig inom oss, Att säga farväl till den man älskar är det värsta jag någonsin har böhövt göra. Att ge  en avskedspuss och få förklara för den man älskar hur viktig denne är för oss alla. Att stötta och ge motiverande pepp-talk som man själv inte längre kunde tro på då man är full av förtvivlan och rädslan att förlora gör sig påmind varje dag. Inte en dag går utan att jag tänker på hur värdelöst mitt liv är om inte du finns i den. Hur allt kommer kollapsa om din röst inte kommer eka i vårt hem, hur mycket livet kommer förlora utan din energi och ditt varma hjärta. Hur liten och tom jag kommer vara utan dig vid min sida.  Alla i familjen har lika mycket cancer som den som bär den. Vi slipper ju naturligtvis röntgen och alla jobbiga behandlingar, men vi bär alla på samma oro, ångest och rädsla. Det är exakt som i reklamen: ”1 av 3 får cancer, men alla drabbas”. Men i allt detta är det bara den som lider av sjukdomen som tvingas bära på de där förnedrande cancerbollarna. Bara han som har nåt inuti sig som vill ta över honom varje dag. Men ingen ska få ta honom ifrån oss, han vi älskar mer än allt annat i världen ska förebli våran.

Jag hatar cancer så jäkla mycket. Ordet ”hata” är starkt och jag använder det inte särskilt mycket, men just ”hata” kan jag använda många gånger när det handlar just om cancer. Å cancer, vad jag hatar dig. och vad du gjort med så många familjer! Om du skulle vara en person skulle jag sitta i fängelset för jag hade dödat dig. Usch, vad hemskt, men om det hade räddat de jag älskar och världens befolkning hade jag absolut tagit det straffet på mig. Ett lätt val för en gång skull. Ett lätt val för många. 

Men jag vet hur det är att att drunkna i sorgen som gör sig påmind varje dag. Det handlar om en stund. Jag kommer inte drunkna. Jag kanske rumlar runt några varv på botten, men sedan når jag ovanför vattenytan och får luft. Brisen lägger sig. Hjärtslagen saktar ner. Tårarna slutar rinna. Handen som hålls över munnen, som för att kväva skrik, vilar istället i knät. Jag kommer överleva morgondagen. Jag kommer att leva genom  morgondagen. För det är vad jag gör. Jag lever.

Om du redan valt att segregerar människor i språkbruket, hur sjutton ska du integrera dem i praktiken?

Efter några år inom politikens värld har jag flertals gånger hamnat i diskussioner vad gäller invandring och dess effekter på det svenska samhället. Men låt mig lägga fram mitt missnöje vad gäller retoriken som används i dialogen. En viktig fråga som borde ställas till alla partier är: När blir man svensk? och inte enbart skall  Åkesson och hans partivänner få besvara, när samtliga partier mer eller mindre frekvent använder ordet ”invandrare” i dialogen, bör det även tänka på hur de skapar klyftor mellan vi och dem!.

Mina föräldrar är födda och uppvuxna i mellanösterns Babylon (Iraq) och ”vandrade in” till Sverige sent 80-talet. De kan med andra ord köpa att de kallas för invandrare trots att de skämtsamt brukar fråga ; hur länge måste man vandra in i det här landet för att bli en del utav det? Mina föräldrar är dock inte lika roade av epitet ”andra generationens invandrare” som jag och många andra generationskamrater får. Många människor jag mött har försökt förklara ”Zeina, du har inte vandrat in här, alltså är du svensk” men i samma veva har jag fått utstå en hel del social exkludering. När jag och mina generationskamrater med annan etnisk bakgrund söker jobb så är det de med svenskklingande efternamn som får komma till arbetsintervju oftast. Faje Gani, i dag vd för tidningarna Nöjesguiden och Rodeo, fick efter 100 jobbsökningar komma på sin första jobbintervju först när han ändrat namnet i sin cv till Alex Niklasson. Därav blev mitt val av yrke inte kommen av slumpen utan när jag bestämt valde att arbeta inom HR fanns det ett driv inom mig; att jobba emot uteslutning av männsikor på grund av ras, etnicitet och kön. Idag har jag lyckats till stor del, jobbar enbart med kompetensbaserade verktyg där kunskap och erfarenheter står I fokus.  För kära politiker vi kan inte prata integration och kalla en grupp för svenskar, en annan för invandrare och en tredje för andra generationens invandrare. Om du redan valt att segregerar människor i språkbruket, hur sjutton ska du integrera dem i praktiken?  Integration är ett omtalat problem i Sverige. Politiker och många gånger även journalister verkar vara fullt upptagna med att visa sitt avstånd från SD i stället för att ta itu med problemet. Och när de väl försöker lösa problemet så snubblar de på sin egen retorik när de säger ”Vi vill ha invandrare till partiet”, eller när journalister ställer värderande frågor som ”Hur mycket invandring klarar Sverige av?”. Det lyser igenom att de som vill lösa problemen själva har problem: de frågor som journalister ställer till SD borde de ställa till sig själva och gemene man i Sverige.

Min tolkning är att var och en utav oss måste jobba med sin egen retorik och framförallt sina egna värderingar. Jag får ofta höra: ”Vilken bra svenska du pratar!”. Jag brukar ge en komplimang tillbaka och säga ”Tack, det gör du med!”. Då får jag det snopna svaret ”Men jag är ju svensk”. Då klappar jag dem på axeln ler och säger ”Nej vad skoj, du det är jag med”. Det är dags att folk slutar fråga mörkhyade, mörkhåriga och människor var de kommer ifrån egentligen. För egentligen är jag det jag känner mig för att vara – det är bara det att politiker och media har svårt att kalla mig och mina generationskamrater för det.

Integrationsarbetet är inte en handlingsplan vi ska arbeta med, utan det är vår inställning och människosyn som bör vara i fokus. Den retorik som används i dialogen eller de begrepp som man kategoriserar människor inom  främjar och ökar den sociala uteslutningen i samhället. Begreppet invandrare är idag starkt förankrat till ett negativt klang, vilket för många inklusive mig själv är nedlåtande i den bemärkelse denne används inom. Att vara Svensk är inget jag kopplar till yttre faktorer, då jag varken är ljus, blond eller störtförtjust i falukorv så kan jag fortfarende se mig som en svensk medborgare. Jag jobbar och är en del av utvecklinegn av vårt samhälle, det måste bli mer accepterat att vara svensk på olika sätt.

Jag vill att du ska vara lycklig utan att jag betalar med min egen lycka.

Många kan se det som att jag är en naiv människa som lever efter en filosofisk inställning på livet som inte kommer hålla I det individualistiska samhälle där jaget skall alltid komma först. Min älskade mamma bjöd alltid mig och mina syskon på det mesta. Hon var alltid den som tog notan och som såg till att kyl och frys alltid var full. Min föräldrars kommentar var att det tedde sig självfallet naturligt eftersom de hade det bätter ställt än jag vid det tillfället I livet. När jag började studera och få ett litet CSN-lån som inkomst så ville jag så mycket som jag bara kunde få betala för en fika eller något annat men mina föräldrar sa alltid bestämt ”nej” med motiveringen: ”När du är färdigutbildad, har en ett bra jobb och en skälig lön, kan du få bjuda mig på du önskar. Till dess ska vi betala, inte du.” Det dröjde 21 år tills jag fick bjuda mina föräldrar på det jag önskat mig  och jag kan säga att både mina föräldrar och jag var oerhört stolta det ögonblicket. Jag var glad att de lät mig få GE, något jag länge hade sett fram emot. Lycka handlar om mer än bara den altruistiska handlingen att ge utan att få något tillbaks. Alla har även rätten att ta emot. Detta uppmuntrar hjärtat och lägger en grund för ömsesidighet.

Med denna syn på livet har mina föräldrars filosofi blivit en del av mitt liv och mina relationer. Har jag det bra så vill jag gärna hjälpa de jag älskar som har det tufft. Livet blir så mycket batter när man staller upp för de man älskar, men jag har också påvägen mött människor som vill Ta men inte Ge dessa har jag punktmarkerat och plockat bort från mitt liv omgående. Ett ögonblick jag ALDRIG kommer glömma är när mina småsystrar hade tjänat ihop sina sommar pengar och vill bjuda på fika, dessa småhjärtan som jag alltid vill ta hand om vill ge utav det lilla de har. Det var inte det de gav utan deras omtanke bakom deras handling.

Oftast när jag frivilligt vill ta notan ser jag hur personen ifråga kan få dåligt samvete men jag säger som mina föräldrar ”När du har ett jobb, en bra lön, då kan du få betala. Till dess är det jag som betalar.”. Tacksamt men också med, i mitt tycke, oförtjänt dåligt samvete låter de mig betala. Jag får påminna dem om att de ställed upp för mig när jag var I behov. Vi har en skön vänskap som inte bygger på att man skriver upp tjänster och gentjänster. Vi säger istället att ”Det ordnar sig”. Så säger inte snåljåpar de säger ”du är skyldig mig denna summa”. Men mina fina vänner har flertals gånger bett mig lägga ned visakortet, vilket jag gör. Då det ger dem känslan av att de också får ge tillbaka och att behålla värdigheten som är enorm viktig att ha I åtanke. Människan vill känna att denne är värda något och många bygger sitt värde i att kunna ge. Jag har själv varit i den sitsen och vet hur stor lyckan var I att ge de jag älskar. Jag kommer aldrig sluta ge det bästa av mig till de jag älskar, Alltid och förevigt.

Jag är en person som inte vill ha gåvor; jag föredrar detaljerna och omtanken i det jag får. Att göra någon jag älskar lycklig innebär inte att jag förväntar mig något tillbaka. Vad jag däremot sätter HÖGST värde på är att få respekt, erkännande och ömsesidighet. Inget av detta jag uppskattar är något fysiskt, men det är något som rör vid själen och får mig att känna mig älskad. Så respekt är en av de viktigaste ingredienserna i mitt liv, aldrig kommer jag acceptera att bli sämre behandlad på grund av diverse olika anledningar utan jag står upp för mig själv och min intigritet.

Så länge det finns tid att ge så finns det även tid att våga ta emot. Det handlar inte om vem som bjuder mest utan det handlar om att finnas där och se igenom dina nära och käras behov. Att aldrig backa med att hjälpa med det du kan,  stort som litet betyder oerhört mycket. Jag kommer aldrig låta de få människor jag träffat som utnyttjat tillfällen där jag varit en god vän och ställt upp att förändra min bild av männskligheten och relationer. Jag fångar dig när du faller. Mahatma Gandi sade att ”det bästa sättet att hitta dig själv är att tjäna andra”. Detta är ett nobelt mål, men vi bör inte förväxla detta med emotionella relationer där ”att ge och ta” är en del av samma cirkel.