Dags för dig att lämna din comfort zone en stund

Jag får oftast höra att dagens ungdomar vet ingenting om att slita. På min farfars tid klev man upp fem timmar innan jobbet började för att cykla den långa vägen och ha tid till godo ut i fall att cykeln fick punktering på vägen. Idag kliver ungdomarna upp fem minuter innan jobbet, de tappar motivationen för hela dagen om inte frukostbilden på Instagram fått tillräckligt många likes. En uppfattning många har om 90-talister är att VI är lata, alldeles för behovsstyrda, och att vi lägger fokus på fel saker. Med curlingföräldrar som aldrig låtit oss möta ett problem och gärna följer med på arbetsintervjun känns förklaringen till varför det är så given generation. Men är det verkligen så? Tänk om denne generation har egenskaper som andra generationer saknar och kan bidra med en helt ny form av utveckling. Oavsett inställning till 90-talisterna så är en sak säker: de kommer att göra skillnad och är definitivt inga förvaltare. Dessutom kommer de inte att söka sig till fasta arbetsplatser på samma sätt som tidigare generationer gjort så då kräver det att företagen vet hur de ska attrahera unga talanger.

Som HR-specialist ser jag att dessa ungdomar har en helt annan approach för yrkeslivet och visst är jag en utav de drivna 90-talister som kommer utmana arbetsgivare och inspirera HR arbetet mot en digitaliserad framtid. Jag tror att vi unga tillskillnad från äldre generationer vill ta mer plats på jobbet. Vi vill vara engagerade i företaget och känna att vi är en del av det som händer. Vi vill inte ha 8-5 jobb utan privat/arbetsliv är inte uppdelat på samma sätt. Vi ser hellre jobbet som vår livsstil – Därför blir vi också mer kräsna om var vi jobbar och det kan vara en nackdel för oss i början eftersom vi gärna hittar genvägar och skippar att ta tråkiga jobb och kanske hellre står utan.  Dock måste jag även tillägga att just ordet ”genväg” känns fel. Bara för att man inte vill gå en traditionell väg med att plugga fem år, slava på ICA samtidigt och sedan ha några hund-år innan du får ditt ”riktiga jobb” så betyder inte de att man vill glida igenom. Det finns snarare alternative och där gör man egna val.  Som 19 åring valde jag att driva eget företag, det var det bästa jag gjorde. Jag jobbade mig uppåt och lärde mig vikten av kundnöjdhet samtidigt som jag lärde känna nya sidor av mig själv som arbetsgivare. Därför, välj den väg där du kommer kunna göra jobbet bäst. Ju bättre du är, ju snabbare kan du klättra på karriärstegen. Ju högre upp du är, desto större valmöjligheter.

Något jag uppmärksammat vad gäller mig själv är att frihet och personlig utveckling är mer värt än pengar. Att få en hög lön och stark ekonomisk standard är inget självändamål. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig alls om pengar, men frihet kommer alltid att komma i första hand. Många av de som kliver in på arbetsmarknaden nu kommer inte att fråga hur lönekuvertet ser ut utan hur möjligheten att själv påverka sin arbetssituation kommer vara. Då gäller det att rekryteraren har svar på den frågan. Att människor inte drivs av pengar i första hand är positivt på det sättet att då de tackar ja till ett jobb så är det garanterat av genuint engagemang inför uppgiften.

Som chef i många år har jag befunnit mig i en position där anställda hos mig märker snabbt nog att jobbet ser annorlunda ut med mig. Det är inga 9-5 jobb utan jobbet blir en del av ens liv, därför måste man tycka att det är kul och brinna för det samtidigt som man har engagemanget för det man gör. Sedan om personen sitter på Espresso house över en latte och jobbar en dag eller på kontoret spelar mig ingen roll. Bara jag har vetskapen om vart i processen vi ligger och om vi klarar veckans deadline. Frihet under ansvar är en utav mina grundpelare I mitt ledarskap. För jag tror inte enbart på att;  VD själv kan skapa en ny innovation som kommer ta bolaget till oanade höjder! Det är allra oftast de som jobbar längst ut i en organisation och närmast verksamheten som hittar nya lösningar på kundernas problem. Innovation växer nedifrån och upp. För en generation som är vana vid att ta för sig av luften i rummet är det inga problem att presentera modeller som kommer revidera de gamla för ledningsgruppen. Därefter är det viktigt att skapa en arbetsmiljö där alla medarbetare får komma till tals oberoende ålder, kön eller yrkeserfarenhet. För med den starka kommunikationen planas pyramider ut och vi blir mer jämlika. Det föder ett gott innovationsklimat.

Mina föräldrar har aldrig varit oroliga för att min kapacitet inte ska räcka till – den sträcker sig långt utanför deras egen inrutade vuxenbox. Deras oro har mer handlat om hur jag ska lyckas må bra I arbetsmarknaden med min enorma kreativitet, glöd och framåtandan i behåll. Som ni vet är jag 90-talist och tillhör den så kallade generation Y (som i engelskans ”why”) vars karaktärsdrag är ifrågasättande, individualism, otålighet, ambition och kreativitet, men för vissa även självöverskattning, naivitet och egoism. I flera år har jag varit trött på hur man inte ska kunna få vara bra på flera olika saker, ha olika yrkeskompetenser och vara bra på det man gör. Därefter har jag valt att vara med och leda den nya generationen in i arbetsmarknaden. Samtidigt som jag vill hjälpa dagens ledare att generationsanpassa sitt ledarskap och sina arbetsplatser. Oavsett om generation Y ses som ”obotliga egoister eller oslipade diamanter” har fleratals arbetsgivare ett intresse av att addera deras nytänkande till gamla erfarenheter.  För nyckeln till ledarskapets dörr finns hos ledaren själv: ”Först när du kan leda dig själv kan du leda andra”. Detta blir en utmaning för många inrutade ledare: att ständigt vara beredd att gå utanför sin ”komfortzon”, för att kunna möta medarbetarna på en djupare nivå än den invanda, välbekanta, sakliga nivån är nyttigt om du vill ha medarbetare som är engagerade I deras arbetsplats.

För jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än

Jag sitter med en intervju som jag skall delta i och läser en utav frågorna som ligger i kategorin relationer. En kategori jag tycker är obehaglig att fördjupa sig inom då det inte enbart gäller mig utan kan involvera en annan part. Men frågan lyder som sådan; ”Vad önskar du att du visste när du var 18 år?” och mina tankar började tänka på allt jag genomgått och då sa jag utan reflektion ”Att hjärtan läker”. För ett tag trodde jag verkligen inte att det gick. Egentligen till alldeles nyligen. Det tog mig 15 månader att komma över min kärlek en gång. Under dessa månader fanns det stunder då jag var övertygad om att det inte kommer gå. Det hade gått så lång tid tillslut att jag hade gett upp hoppet om att helt gå vidare. Även om jag stundtals var nära var jag aldrig riktigt helt där. Jag kunde stå vid mållinjen, men jag klev aldrig över den.

Det hände alltid något som fick mig att backa tillbaka några steg. Ibland nästan vända och springa tillbaka mot start. Så många gånger som jag var tillbaka i ruta ett. Några månader efter avslutet kunde jag fortfarande bryta ihop på kontoret. Han påverkade mig som ingen annan någonsin hade gjort. Det hela var fruktansvärt smärtsamt och destruktivt, allt var ohanterbart. Jag kunde inte styra över det hur mycket jag än försökte. De tårarna som kom, de var inga tårar efter en kväll för mycket eller små snyftningar, de var bara äkta och smärtsamma som fan. Tänkte ett tag att det måste ju någon gång ta slut men det lagret fylldes på och tömdes om vartannat. En disktrasa som fylls med vatten och kramas ut.

Jag träffade någon under den här tiden. Det hela var inte så seriöst och mestadels stökigt, men jag gillade vad det gjorde med mig. Jag lärde mig att jag kunde träffa människor efter honom som fick mig att verkligen sprudla. Jag minns en middag jag var på där jag tänkte att nu, exakt nu, är jag mitt bästa jag. För att han gör mig glad och bubblig. Så mycket ångest försvann i samband med denna människa. Och sen ännu längre efter, efter de här 14 månaderna och allting, så träffade jag någon som gav mig fjärilar i magen. Jag tyckte så mycket om den jag var i dennes närhet. Som verkligen och helt säkert fick mig att inse att hjärtan läker och man faktiskt kan träffa någon som man bara har det jävligt bra, fint och härligt med. Jag är väldigt tacksam över det här. Hjärtan läker men ibland tar det tid. Väldigt lång tid. Ibland tror man att det aldrig kommer gå, sen är det som att det bara släpper och allt går. Ungefär som att sitta med en lång ekvation i skolan och inte kunna lösa den, testa nya lösningar, sudda ut och göra om – så löser sig allt plötsligt när man lägger den sista siffran rätt. Den bästa känslan som finns. Hjärtesorg handlar om tålamod och styrka. Sen uppskattar man livet tusen gånger mer efter allt… när man gått och blivit lycklig igen. Och då är man tacksam när det kommer in folk i ens liv som får en att bli glad. Bara så, helt enkelt glad.

Ja, jag önskar att jag kunde känna likadant för honom som jag kände för någon annan. Han är smartare och snällare och mer allmänbildad- och mycket mer intresserad av mig. Han har alla fördelar men ändå saknas något. Och hur jag än funderar på det förblir det omöjligt att förklara i annat än sådan terminologi. Det pirrar till lite trevligt när jag ser honom, men det rubbar inte marken jag går på. Det är inte som om jorden höll på att gå under. Jag vill tro stenhårt på att man aldrig ska behöva nöja sig med mindre än jordskalv och andningsuppehåll.

Ska hjärtat slå för karriär eller kärlek?

Inspirationen är på topp, ovissheten är dock större och rädslan infinner sig inom mig. När man drömmer stort som jag gör så kan man landa hårt, men den risken är värd att ta för min del. Jag har länge jobbat med två projekt, äntligen skall en utav bolagen startas upp igen, denna gång i Malmö. Med god erfarenhet och smarta lösningar väljer jag en jurist som kompanjon i denna process. Att vara två starka entreprenörer med en viljestyrka som flyttar berg kommer vara nyckeln till vår framgång. Vi är olika men på något sätt ser vi business från olika synvinklar som leder till strategisk framgång. Men mitt i alla dessa projekt jag jobbar med och mitt heltidsarbete, så blir frågan som ekar; Är karriären viktigare än kärlekslivet?
Jag svarar nog både ja och nej på denna fråga. Jag träffar många kvinnor och män som har uppfattningen om att lyckan är komplett med partner och familj, och andra som ser lyckan i prestationer och karriären. Jag personligen rekommenderar en balans mellan de två elementen. Sätt aldrig dina personliga drömmar och mål åt sidan för kärleken, detta på grund av att du inte kommer känna en tillfredställelse med dig själv då du uppoffrat dina drömmar för en annan individ. Mina tankar och reflektioner kring äktenskap och karriär bottnar i att jag lärt mig att prioriterat mig själv. Att växa upp i en familj som alltid stöttar mina framgångar och som pushar mig till nästa steg har gjort att jag vågat flyga och testa mina vingar, och varje dag lär jag känna mig själv på ett annat sätt. Den känslan har jag inte kunnat få i en relation, därefter väljer jag karriären alla dagar i veckan.
Av den enkla anledning att ha fullständig kontroll över mitt eget liv. Vad menar hon nu kanske ni undrar? Jag tycker att det här med kärlek och karriär är något som ständigt sägs att det inte går att få ihop. Jag har själv gjort ett beslut i mitt liv där jag och mannen jag var i förhållande med beslöt oss för att bryta upp pågrund av att vi ville satsa på olika saker jag valde karriären. Som jag nämnde ovan är jag en person som vill ha kontroll över mitt liv för och därför stör kärleken mig. Jag kan inte njuta av allt det där underbara sakerna som har med kärlek att göra utan jag ser allt som ett hinder. Som att sitta på jobbet och bara längta att åka hem för att få vara med honom, eller strunta i att gå på jobb-festen för att man bara vill vara tillsammans, eller att ligga sömnlös på grund av ett gräl eller alla rädslor för att kärleken inte är tillräcklig. Ur min synvinkel blir resultatet detta. Du mår inte alltid fullständigt bra så du presterar inte lika bra på de områden du tagit dig åt eftersom du inte är fullt fokuserad och engagerad. Du missar fester som är goda chanser att nätverka på för du vet aldrig vem du kan springa på. Du får inte sömn på din affärsresa och är därför trött, dessutom kanske du tackar nej någon gång för du vet hur jobbigt det är att vara ifrån varandra. Så min vän är du fast i ett förhållande du känner dig begränsad i, eller har du kanske satt dina drömmar i hyllan för någon annan, Då kanske det är dags att tänka om, du behöver kanske inte lämna men du bör våga vara ärlig mot dig själv.
Just nu får jag panik av den känslan. Att tycka om nån så mycket att den har kontrollen bara genom att vara sig själv och att du tycker om den andra människan så mycket. Jag har vänner som tycker jag tänker helt galet men jag ser det som att det kommer när jag är äldre. Jag är bara 27år och jag ser ingen brådska. Det farliga är väll att man aldrig blir ”redo”. Vad tycker ni? Borde man strunta i kärleken och satsa på karriären? Eller är det kärleken som är det största här på jorden och den bör tas vara på?
 

Dina ord om framtiden skrämmer mig, men din kärlek den är min trygga punkt. Att leva utan dig är aldrig ett val. Men att leva med dig är en utmaning. Kärleken tar aldrig slut men begränsningarna i den livsstil du har är en skrämmande faktor. Att våga utvecklas och att utmanas tillsammans är inte lätt. Två viljestarka personer som vägrar kompromissa, med åren så bygger vi båda våra vägar och jag vet djupt inom mig har vi byggt ihop mycket som vi inte insett ännu. Kanske vaknar vi snart, eller så föreblir vi sovande i vår ohjälpliga kärlek.  Jag älskar dig stjärnstop!