Att sätta värde på sig själv, att vända svaghet till styrka och att aldrig avunda andra deras framgång tar dig långt!

Det här med att vara stark. Och kvinna i detta samhälle är inte enkelt. Att välja rättvisan även om det betyder att jag förlorar så är det min vinst i alla mina beslut. Att alltid ha målet att göra rätt för mig och för min omgivning är aldrig ett alternativ. Att försöka leva ett gott liv där jag skapar goda relationer som både berikar mig och motparten är något jag har som grund. Men dessvärre är det inte alltid positivt att vara en stark kvinna i många människors ögon. Jag sticker ut, jag säger ifrån och framförallt har jag en åsikt. Många män och kvinnor för den delen klarar inte av starka kvinnor. Jag vet av egen erfarenhet att många relationer kraschar på grund av att kvinnan är för stark. Att ha ett chefs-ansvar redan som 23 år innebar för mig att rusta upp mig för att vara stark inför mina anställda, vara den som tar jobbiga beslut och även den som utvecklar och berömmer enskilda individer. Att jobba med enskilda individer med diverse olika behov lärde mig att möta människor i olika stadiet. Mitt första jobb efter min högskole-utbildning var som arbetsförmedlare, att coacha och hjälpa människor att bygga en handlingsplan för att få vara egen försörjande var en tuff utmaning. Snabbt kände jag att jag vill vara på andra sidan som arbetsgivare. Efter år som egenföretagare var jobbet som personalchef både en utmaning och en erfarenhet i mitt ledarskap. Jag har alltid haft gasen nära till hands och kört på i full fart hela livet. Ständigt haft en inre slavdrivare som piskat på, som sällan är helt nöjd och alltid vill mer – bättre, större och snabbare. Tidigare hade jag svårt att känna mig tillräcklig bara som jag är. Ofta måste jag prestera hela tiden. Den hungern och det drivet har tagit mig väldigt långt, men det har också gjort att jag gått miste om känslor och reflektioner. Det är svårt att stanna upp när ens huvud ständigt kör på i 180 och ligger steget före. Ibland upplever jag att det är svårt att vara i nuet och njuta av det. Jag har alltid varit min egen PT som pushat mig till det yttersta genom hela livet oavsett sammanhang. Men det beteendet förändrades när jag kände att jag behöver gå på terapi gällande min högprestation, och vet ni vad helt plötsligt blev jag medveten om mina strategier och handlingar. Dessutom kom jag till botten med varför jag agerat som jag gjort och vad som orsakar det. För mig har den här resan framför allt lärt mig att våga använda bromsen – att det är okej att sakta ner ibland, att jag är tillräcklig ändå. Det känns som att jag lär känna en helt ny sida av mig själv, egenskaper jag inte ens trodde att jag hade. Jag har haft väldigt svårt för att visa mig svag och blotta mina svagheter. Men jag kan vara lika svag som jag är stark. Och det vet folk som verkligen känner mig. Bara för att jag inte berättar om dåliga saker, så innebär det inte att jag är förskonad från det. Det är jag inte, tyvärr. Jag har råkat ut för att man dragit undan mattan under mina fötter, och då var jag verkligen inte särskilt stark när det hände. Tvärtom. Allt var nattsvart och jag föll ihop som ett korthus. Det var en fruktansvärd känsla. Sorgen var förlamande och jag tappade bort mig själv. Jag var konstant ledsen. Jag kände överhuvudtaget inte igenom mig själv längre. Och det var nog det som gjorde att jag mer eller mindre tvingade mig tillbaka till verkligheten. Och inte att förglömma, några fantastiska vänner som inte vek från min sida, bidrog också till det. Allt handlar om hur man förhåller sig. Det är okej att gråta. Det är okej att vara ledsen. Att sörja. Att älta. Allt det är okej. Men. Det är inte okej att göra dom sakerna för länge. Det är så lätt att man hamnar i en nedåtgående spiral och ju längre ner man kommer, desto svårare är det att ta sig upp. Det passade inte mig att vara svag för länge och att mitt mående ska vara beroende av andra. Då är det bara jag som kan sätta stopp. Och det gjorde jag. Det var svårt, men det gick.

Så min vän försök ta dig upp och utrusta dig själv. Det största misstaget många gör idag är att de placerar sina liv/lycka i andras händer. Det brukar oftast inte bli som man önskat sig, så vänd om ta ansvar över ditt liv. Ta ansvar över din existens som medborgare och medmänniska, gör nytta och gör det som skapar glädje inom dig. Jag tror på dig!

Avundsjuka tar aldrig ledigt och är svårare att bota än HAT!

Det var ett tag sen jag skrev men nu ska det bli bättre. Haft mycket med jobb och annat som tagit mycket av min tid. Men nu börjar ”lugnet” infinna sig. Snart påsk och jag ska medverka i expertpanelen inför ett projekt och känner djup glädje att kunna bidra med inspiration, stöd eller annat för att få människor att reflektera och våga satsa på sin egen drivkraft.

Som många av er inte kanske vet så har jag sex syskon som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, för att visa att jag finns där. Exakt samma sak gör jag mot mina vänner. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund och hur jag möter hat med kärlek och större förnuft.
Jag har sedan ung ålder alltid älskat affärer och företagsamhet. Men lika mycket som jag älskar business development så brinner jag för mänskliga frågor som berör oss alla. Att vara en god medborgare som vill göra rätt för sig och som alltid engagerar sig i samhällsdiskurser för att kunna bidra till förändring. Förändringar som var min största utmaning som tonåring har blivit min vardag idag. Jag jobbar mot stora komplexa organisationer med många olika förändringar både nationellt och internationellt. Jag sliter och kavlar upp ärmarna och jobbar stenhårt för att kunna bära det ansvar jag fått. Därefter har jag vant mig vid att arbeta med människor i olika stadier och med olika rädslor. Men det jag aldrig kommer vänja mig vid är avundsjuka eller rättare sagt, jag hittar på en falsk anklagelse för att kanske sätta käppar i hjulet för Zeina! Du ditt lilla troll kommer inte lyckas, jag kommer inte kasta tillbaka det du sagt om mig men det du sagt kommer du konfronteras om öppet i ett stort sammanhang där det kommer leda till konsekvenser. Ibland väljer vissa personer att jävlas med fel helvete. Och jag har nått min gräns. Min gräns för förtal, rasism och politisk-fjäska röven av mig för att kanske få ”bli någon”. Den politik jag står med och vill vara delaktig i skall inte tolerera smyg-rasister utan jobba för inkludering och bygga broar inte bränna gränserna mellan vi och dem.

Att vara en målmedveten kvinna som har lyckats bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra stör människor och istället för att glädjas för andra och fråga efter att få tips så hatar de. Min mor och far har alltid uppmuntrat mig i att jag har varit bra på att se till att få mina drömmar uppfyllda. Jag jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Så inget har kommit gratis min vän, även om många vill tro att jag lyckats av andra skäl. Jag ska ge ett konkret exempel; istället för att gratulera mig för något jag jobbat länge och aktivt med så argumenterar man om att jag blivit kvoterad som utländsk kvinna för att det behövs i gruppen. Med det sagt så har personen i fråga visat att den inte kunnat hantera andras framgångar stora som små utan att komma med en ”förolämpning” men istället förolämpar hen sig själv. Hen visar sig svag, otillräcklig och avundsjuk. Inte de vackraste egenskaperna.
I takt med att det har gått bra för mig har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och andra sociala mediers kölvatten, men också i mina privata ”sociala media”-flöde. Första gången jag utsattes för det så reagerade jag starkt. Jag vände ut och in på alla mina medverkande i media och i mitt skrivande men idag när det har hänt flertals gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.
Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor.

Ska vi titta närmare på avund ur ett arbetsperspektiv, Facken skriker efter högre löner, arbetsgivare och ekonomer vill hålla igen. Fullt rimliga förhandlingsstrategier från båda hållen. Det intressanta ligger dock i att de flesta arbetstagare ofta sneglar mer på andra yrkesgrupper än på sin egen. Det viktigaste tycks inte vara vilka löneökningar som är nationalekonomiskt motiverade, eller ens vad man själv får. Det allra viktigaste verkar i slutänden vara att ingen annan ska få mer. Här står vi alltså med svenska arbetare som med globala mått mätt ligger på en exceptionellt hög lönenivå, men samtidigt höjer ramaskri för att de har för lite betalt. Inte för att reallönen egentligen är usel, men för att någon annan kanske fått en hundralapp mer. Vi är framme vid den största dödssynden: Avundsjuka. Avunden har inslag från båda de tidigare genomgångna synderna: Högmod och girighet. Men där dessa ändå har något slags drivkraft att nå ett mål, är avunden enbart ett förtärande gift som långsamt förgör människor på insidan. Det märkliga i avunden är att den fäster uppmärksamhet på vad andra gör och har i stället för på oss själva. Några av dödssynderna har blivit legitima i vårt samhälle. Att frossa, att leva sexuellt utsvävande beskrivs till och med ofta med positiva ord. Annorlunda är det med avunden. Ingen ställer sig på torget och berättar stolt om hur avundsjuk man är.
Avund betyder att ”inte unna”. Religioner ser avund som ett av de allvarligaste hoten mot vår inre hälsa och moraliska väg. Människans allra första brott var ett direkt resultat av avundsjuka. Kain mördade sin bror Abel när han inte kunde med att se sin bror ha större framgång än han själv. Avunden gäller inte bara gentemot andra grupper, som i exemplet ovan med avtalsrörelsen. Nej, människor jämför sig generellt ännu mer med dem de betraktar som jämlika eller som befinner sig i samma sociala ställning som se själva. Att på något sätt halka efter en arbetskamrat kan bli en värkande tagg i egot, som man får brottas mycket med om man ska bli av med den.
Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av sociologerna tipsat om – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just de framgångsrikas framgång som gör mest ont för andra. Ajajaj.)
Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det maninte har. Bitterheten sår hela tiden bittra örter i våra tankar. Men de enda som skadas är vi själva. Att i stället med hjärtat glädja sig över sina medmänniskors framgångar förutsätter en viss mognad. Vi behöver öva oss i att vilja vår medmänniska det allra bästa, även när det innebär att han eller hon får mer uppmuntran eller större ekonomisk framgång än vi själva. Detta är sannerligen en utmanande attityd att odla. Men den är ack så omvälvande.
Paulus beskriver en livshållning där han insett avundens gift och sett styrkan i förnöjsamheten: ”Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist.” Att inte vara bunden av vare sig sina egna eller andras ägodelar eller eventuella framgångar, utan i stället leva i tacksamhet över allt det vi faktiskt fått, det är att välja det verkligt goda livet.