Du och jag mot världen.

Hej min vän,

Hoppas din start på denna dag som går i kärlekens tecken är lika bra som min. Ibland har jag så mycket kärlek i mitt hjärta att jag tror det ska sprängas. Seriöst, det kan inte vara hälsosamt. Jag älskar så mycket att jag tror jag ska gå sönder. Jag kan få ett sms av en vän eller höra hur någon jag håller kär pratar om mig när jag inte hör, och mitt hjärta bara dör. Jag ställer mig så extremt ödmjuk inför det faktum att det finns människor här på jorden som älskar mig. Jag kan ibland bli helt full i skratt när jag tänker på vad jag har fått här i livet. Jag blir helt fascinerad över kärleken i mitt liv.

Jag tror att det som känns allra starkast för mig är när de som står mig nära uttrycker sin kärlek gentemot mig, antingen genom små eller stora gester. Jag har nämligen så svårt att förstå hur de som känner mig allra bäst kan älska mig så högt. Förstår ni vad jag menar eller framstår jag som värsta freaket? Men det är inte svårt att tycka om någon man tar en lunch med då och då. När man är glad och trevlig och sprudlande. Men de som får ta del av alla sidor, att de kan älska en ändå, trots alla de dåliga, det fascinerar mig och gör mig oerhört, ofattbart tacksam.

Jag har haft turen att finna någon som jag bara klickade med. Det behövdes inga knep eller oro. Det är inte alltid enkelt och okomplicerat men det är äkta. Den rena och ovanliga känslan när det händer. När du vet från start att det här är något bra, det här är rent och som det ska vara. Det här kommer att bli ärligt och äkta. Fritt från osäkerhet och rädsla. Ni vet, när man ser på någon och brister ut i ett skratt fyllt av värme och förhoppningar. Känslan av att det är nu det börjar, det är nu mina val betyder något stort. Om jag får välja mellan alla sinnestillstånd jag kan känna, så är det här min favorit-känsla. Den leken som inte är något mer än en lek – inga spel, inget fusk. Att spela svår ett minne blott. När man vågar ringa när man känner för det och veta att den personen kommer svarar. När man ses och med ens blir barnsligt glad över personens närvaro.

När man, utan att man förstår det själv, blir en gladare människa av den människan. När hjärtat känns lättare och det svåra inte alls speciellt svårt. Å den känslan, den som fyller upp hela magen med lättsamhet. Tänk hur speciellt det är att en person kan göra dig till en bättre person bara av närvaron i ditt liv. Det alldeles ljuvliga i när hen retas med mig. När någon tar fram den barnsliga sidan, den som annars inte syns så ofta i ett liv där man ska vara vuxen.

Precis den känslan som får en att glömma vad kärlek har gjort med en tidigare. Så självklart att våga igen när man minns hur kärlek spelas ut i alla regnbågens färger. Det existerar så oändligt många former av kärlek. Övertygelsen som tillslut når en av att det är värt det, det är verkligen värt det, att få bubbla av skratt igen och känna den där fullkomligt ljuva känslan av nyförälskelse.

Och den känslan. Den alldeles ljuvliga, underbara känslan… den är större och vackrare än något annat. Att titta på någon och veta att vi, du och jag, vi är ett team. Det är du och jag mot världen. Kommer det sprickor i vår mur ska jag göra allt jag kan för att mura igen dem. Inget ska få ta sig igenom oss och splittra detta vi. Ni vet känslan av att ha en absolut bästa vän i hela världen. Den personen som kan dig utan och innan. Den som vet exakt vilket humör du är på när du kommer in i ett rum och kan läsa alla dina rörelser, varenda en, som om de vore en öppen bok. Som vet vad som är rätt sak att göra när du är ledsen och som ofta är anledningen till att du är glad. Den som ger dig anledningar att skratta och som får dig att känna dig busig, bubblig, glittrig. Den vars blick du möter på andra sidan ett middagsbord och inte kan låta bli att falla ut i skratt exakt samtidigt efter värdinnans extremt humoristiska välkomsttal. Den du ringer till när du är obeskrivligt ledsen och den som aldrig dömer dina val i livet, bra som dåliga, rätt som fel. Den som låter dig lära sig av dina misstag, stöttar dina beslut och finns där genom snedsteg och rätt steg. Den sortens vän. Exakt den människan jag vill ha vid min sida genom livet. Det är ju du och jag mot världen.

OM ATT VÅGA GE HELA SIG SJÄLV TILL NÅGON OCH INTE BARA NOGA UTVALDA DELAR

Hej mina vänner,

Nu är vi inne på vecka 7 ,livet kryper fram och snart är vi i mitten av februari. Tiden springer förbi och jag har inte varit så aktiv med bloggandet som jag önskat. Jag har haft mycket som tagit all tid men nu är jag åter för att stanna. Imorgon är det alla hjärtans dag, en dag som alla andra vanliga dagar för vissa men en viktig dag för andra. Jag har väldigt många värdefulla och varma minnen kring kärlek som ligger mig nära hjärtat. Som jag ibland minns eller tänker på och fylls av en otroligt stark känsla. Jag vet inte om sånt går att förklara för någon annan. Jag ska berätta om dem alla för er, någon gång i framtiden när jag känner mig redo.

Jag minns en av mina starka kärleksminne, som förändrade mycket av mitt sätt att tänka men även att acceptera förändringar. Jag hade varit i utomlands i flera dagar och det var av många anledningar en väldigt känslokrävande resa. Jag var väldigt rädd under hela resan, en oro och smärta som satt i kroppen och inte gick att få bort. En kväll saknade jag min mamma så mycket att jag på riktigt ville åka direkt till flygplatsen och hem, oavsett vad det skulle kosta. Jag hade så ont i mitt huvud, och kände att jag behöver ligga i mammas famn och höra; Zeina det kommer bli bra så småningom.

Så kom jag hem till Stockholm efter en flygresa på flera timmar. Jag var så trött. Inte bara fysiskt, jag var trött i huvudet och överallt. Åkte igenom halva Stockholm och kände hur jobbigt det var att möta den nya vardagen, i mitt huvud tänkte jag: vad lär man sig av ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör!. Jag hade en lägenhet men jag hade inte hunnit packa upp något. Åkte till min väns jobb för att hämta nycklarna till min nya lägenhet. Jag var så trött och bara tanken på att komma till en lägenhet som är helt tom, där det inte finns en enda av mina ägodelar, som är kall och där jag ska börja om var förfärlig. Vetskapen om att hela mitt liv låg utspritt i lägenheten, garderoben och möbler… jag vet inte. Jag var trött. Jag hade ont överallt i min kropp. Det kändes som att jag hade voltat i en bil och hade en spricka i mitt revben. Muskelvävnaderna i min bröstkorg var svullna, det gjorde så ont att andas.

Min fina vän följer med mig till lägenheten, går lite tidigare från jobbet, och vi möts upp av en annan vän utanför. Vi tar oss upp till min nya lägenhet och jag känner hur jobbigt varje steg är men känner även ett lugn inom mig som håller in tårarna. När jag öppnar dörren så möts jag inte utav kartonger. Mitt matbord stod placerat i köket med en vas med rosor. Min vita fluffiga lampa i ena hörnet av vardagsrummet och i kylskåpet fanns frukost och annat gott. Ett paket marabou kakor i skafferiet. Mina vänner hade gjort en stor del av arbetet som jag inte klarade av när jag varit borta. De höll på i flera dagar och fixade fint för mig. Dem hade gjort det för min skull. De hade inte behövt, jag hade inte räknat med det, men de gjorde det. Tårarna rann och jag kunde inte beskriva med ord hur tacksam jag är över deras kärlek och stöd.

Efter att vi druckit kaffe och ätit kakor åkte de hem. Jag minns hur jag satte mig vid mitt köksbord och grät. Tittade ut genom ett nytt fönster och kände smärtan, jag grät och grät och grät. Jag grät över allt jag har och allt jag visste att jag redan hade förlorat. Jag tillät mig själv sörja det jag förlorat, jag packade därefter upp mina kläder och kände hur allt jag tog vid hade en koppling till ett minne. Mina tårar var min räddning, jag höll inte in allt längre och med tiden så fann jag ro och jag accepterade att jag behövde jobba i en annan stad för att finna känslomässig balans. Jag började känna att vinden är behaglig igen. Luften känns precis lagom. Om man blundar i solen känns det precis så som man drömmer om att det ska kännas där i januari när snön piskar i ansiktet. Mat har aldrig smakat så gott och de där festerna är bättre än någonsin. Det jobbiga känns plötsligt inte lika jobbigt längre och även fast man snittar tre timmar sömn per natt har man mer energi än någonsin. Plötsligt vågar jag svara i telefon när folk ringer och när någon smsar blir jag inte längre rädd. Mat har fått en ny smak och jag blir inte nervös över småsaker. Jag går på gatan och skrattar högt, min ångest har försvunnit. Paniken var borta.

Så kommer den dagen då man träffar någon och när den personen ler så är det vackrare än absolut alla leenden man mött i sitt liv, man känner sig hemma och vågar älska igen. Man kanske kommer på sig själv med ett stort leende när man tänker på den personen, eller när dennes namn lyser i luren. Jag minns hur jag satt på kontoret en tidig tidig förmiddag (kl 6) och drack en nespresso och tittade ut genom fönstret… mitt i den helt normala stunden i tillvaron så insåg jag hur bra jag har det. Hur alldeles perfekt bra jag har det. Jag tror inte att det finns någon ilska kvar i min kropp. Jag är inte arg eller förbannad. Upprörd eller förstörd. Utan jag mår bra. Jag har förlåtit det jag inte kunnat förändra, och accepterat de jag förändrat.

Jag säger som jag har sagt förut. Jag är så tacksam. Så otroligt tacksam. Till er, mina älskade och fantastiska vänner, familjemedlemmar och kärlek: Tack. Utan er är jag ingenting. Om ni bara visste hur fina, godhjärtade och varma personer ni är. Ni är allt för mig.

Så min vän sätt dig ner, tänk över ditt liv och se hur långt du tagit dig.  Sänd extra kärlek till de som betyder mycket för dig. Ordens makt och kärlekens energi är underskattat men gör magi.

Mina fantastiska vänner, i er har jag kunnat definierar mig själv och alltid funnit en axel att luta mig hos. Ni får fram det finaste i mig och ni är fantastiska på olika sätt. Jag ler stort för att jag har er i mitt liv!