365 nya dagar, alltså 365 nya möjligheter.

Hej mina vänner,

Så är den då inne – årets näst sista dag. Nyår är en festdag för en del, en dag som alla andra för några men för alla och envar chansen till reflektion och till möjlighet att börja om. Idag jobbar jag in min sista arbetsdag för detta år. Blandade känslor över 2016, både privat, yrkesmässigt och i bolagsinvesteringar. Med andra ord har detta år varit turbulent, jag flyttade till Malmö och började på ny kula, gick ner i jobb och sålde mina bolag. Ett nytt liv tänkte jag den 31 december 2015, ack så fel jag hade då. Inte visste jag vad som väntade runt hörnet, Två besked som gjorde mig maktlös och livet tappade sin mening. Två personer som står mig nära på olika håll lärde mig att sörja och uppskatta livet på annat sätt.  Mycket som förändrades och många sår som aldrig kommer läka. Döden som kom plötslig och cancern som knäckte mitt hjärta. Men utav dessa prövningar växte en starkare Zeina, en kvinna som satte mer värde på sina befintliga relationer. Familjen fick en ny betydelse, likaså kunde jag se vilka vänner som stod vid min sida. Jag har alltid fått höra att jag är stark, att jag fixar alla motstånd med smarta lösningar, men att jag hade den styrkan att plocka upp mitt brustna hjärta och pussla om den på detta sätt var över förväntan. Det tog sin tid, frågan som hur mår du? var förfärlig. Jag minns dagarna då jag grät mig till sömns, hur jag var en färglös själ en summa utav molekyler helt enkelt. Så många tårar som rann av rädsla och förtvivlan över det som hänt. Varför just jag?!. Men min älskade familj gav mig styrkan att stå på benen igen, jag föll och kunde inte resa mig på egen hand. Mina föräldrar och syskon gav mig all stöd jag behövde för att återhämta mig. Ni påminde mig om styrkan som fanns inom mig och ni tillät mig falla i sorg emellanåt. Tack mina hjältar, Jag älskar er!

Både som gammal och ung tycker jag att man skall reflektera över livet och över året som gått. Blev det som vi hoppades? Glädje och rikedomar? De rikedomar som inte handlar om materiella ting utan om det som är mycket viktigare – det själsliga. Fick du ro i själen? Kände du värme och lycka? Fick du den kärlek du är värd att få för att just du är du? Hur känns det när du ror ut på 2016 års sista dag? Ror du bort eller ror du i hamn?

Precis som jag, kommer du min vän få en ny chans. En ny chans att tända nya ljus. Nya möjligheter, en nystart – tillfälle att göra om, göra nytt och rätt för dig. Chansen att börja om, förändra, förbättra får vi varje dag men just imorgon när löften ska uttalas för att hållas, är det ett unikt tillfälle att mer officiellt förändra ditt liv. Kommer du att göra det? Kommer du att tända ett nytt ljus, ge dig själv ett nytt hopp?

Gör som jag försök glöm det tråkiga och det hemska du genomgått år 2016 – men bevara de fina minnena. Imorgon ligger framtiden framför dig som ett oskrivet blad. Ta chansen att göra 2017 till det bästa året på väldigt länge! Gör dina val och gör dem rätt. Det tänker jag göra. Ni kommer få följa min resa mot en ny destination. Ett företag som kommer etableras och investeringar i personlig utveckling men även i bolag. Jag har lovat mig själv att numera investera i Zeina AB. Våga sticka ut och utveckla nya samhällsinovationer för att skapa en bättre värld för mina medmänniskor. Något jag länge längtat över har jag tagit modet och startat processen, det är superhemligt. Ingen i min närhet vet om det men jag föreställer mig bara mamma och pappas känsla när beskedet kommer. Jag älskar känslan när mina föräldrar glädjes av mina steg mot mina framtida mål, jag har de finaste förebilderna i livet. Hur deras ögon tåras av min lycka är obeskrivligt.  Jag kan nog inte beskriva hur mycket mina föräldrars stöd och peppande har haft stor betydelse för min självkänsla och utveckling karriärsmässigt.

Nu mina vänner ror vi i hamn, nya nyårslöften och nya möjligheter för utveckling. Jag står vid din sida, hejar och tror på dig!

15782453_10154726829236142_1575170080_n

En del av mitt nyårslöfte år 2015 var att lägga mer tid på vänner och min kära familj. Att vara snäll mot mig själv och snällare mot andra. Med stor glädje kan jag bocka av alla delar. Jag älskar nyår. Jag älskar det faktum att jag kommer lämna ett helt år bakom mig, oavsett om det var bra , dålig eller medelmåttigt. Jag gillar den typen av avslutning. Jag älskar den känslan av att börja om igen och ha ett helt nytt år framför mig, fyllt utav nya chanser, möjligheter och erfarenheter.

 

 

 

 

 

 

Är jag summan av mina prestationer, SUCK!

Dagen innan julafton, och jag känner hur blandade känslor växer inom mig. De jag förlorat, de jag inte har i mitt liv mer, den döden tog för tidigt och allt däremellan. Julen är en fantastisk högtid om man inte sörjer den som saknas, och jag har mycket att sörja detta år. Jag samtalade med en väninna om saknaden av de som inte finns kvar i vårt liv och tomrummet efter. Hur julen skapar en smärta och en känsla av meningslöshet. Vi bekräftade varandra och kände båda hur tårarna inte längre sköljer smärtan inom en. Hon berättade under vårt samtal hur många av våra gemensamma väninnor som blivit utbrända/gått in i väggen. Det gjorde ont i mig, att så unga kvinnor blir för trötta, tappar andan och faller. Många bollar i luften som man till slut inte kan fånga upp, alla drömmar blir platta, livet känns inte lika roligt som det var en gång. Jag har träffat många människor som blir utmattade, det är alla möjliga sorters människor med olika liv, jobb och förutsättningar. Det finns inget samband hos dessa människor, mer än att samtliga bara gasar. Har ett mål i sikte. Tankar snabbt och gör av med bensinen lika fort. Presterar, presterar och sedan presterar lite till. Min sorgliga fundering blir, är jag summan av mina prestationer? Det är redan tufft som det är att vara ung och vilseledd i livets alla val och beslut. Att skola in sig i att lyssna på sin egen vilja när alla drar en åt olika håll är inte så enkelt. Man vill visa framfötter, och få chanser för att nå framgång.

Jag tänker oftast på hur lång tid det tog för mig själv innan jag förstod att jag måste lugna ner mig och finna ett lugn. Att låta mig själv vara, lära mig att vila och framförallt sluta spegla mig i andras ögon. Jag minns tydligt hur många år jag brände på utan att vara helt tillfreds med mitt liv och därmed försöka döva den känslan med att jobba ännu mer. Eller hur jag i vissa perioder inte var tillfreds just för att jag körde slut på mig själv. Karriärlista på varenda punkt – inte bara på jobbet. En härlig fru, en givande vän, roligast på festen, klokast på mötet, generösaste barnet. Ge, ge och ge lite till och aldrig hinna stanna upp och uppskatta det man får ta emot. Jag hann aldrig vara lycklig för det var så mycket annat som skulle hinnas med. Jag bröt ihop och kollapsade när livet gav mig första uppbrottet. Hjärtat gick sönder i tusen bitar, och jag var inte skolad i hjärtesorg. Jag tänkte Zeina, ta mer uppdrag, bedöva din smärta och jobba ännu mer då känns det inte. Sorgen försvann inte, den mötte mig varje kväll och tillslut stod jag där med ett krossat hjärta och en kropp som sa ifrån.

När jag gick igenom detta för ett par år sedan, kände jag mig så otroligt ensam i sorgen och känslan. Även fast jag inte var det – har jag förstått nu i efterhand. Men det pratades nog inte lika mycket om det. Idag vågar vi prata om det – för behovet att reflektera över det, sitt liv, allt som händer, är så stort. Jag har tvekat mycket om jag ska publicera detta, men tillslut tog jag beslutet att våga lyfta upp det. Kanske finns det någon därute som känner som jag gjort, du min vän är inte ensam i din känsla. Det är fler som känner som du, vilket säger mycket om hur stort gäng av oss där ute som går igenom prestationsångest, krav, utbrändhet, ångest – you name it. Jag ser något vackert att inte vara ensam i det. Det är nog det bästa med att ha startat min blogg igen, jag får mycket hat men även att få ta in mejl, kommentarer och samtal om mina ämnen och därmed känna att nej, Zeina du var ju inte ensam i den här känslan heller. Det är fler som känner som jag, tänk att min blogg är vårt forum där vi kan diskutera och prata öppet om våra liv, även när de inte är rosaskimrande och instagram-vänliga. Jag önska att jag hade ett forum där jag kunde få stöd när jag genomgick ett jobbigt uppbrott. Men även om vi hjälper varandra så kan jag inte sluta tänka på varför det blir såhär? Vad är det i samhället och den tiden som vi lever i, som gör att vi känner att vi måste köra slut på oss själva för att duga? Varför går människor in i väggen redan i skolan, innan de ens hunnit ut i arbetslivet? Varför känner vi att vi bara är det vi presterar?

En tanke jag försöker leva efter är att inte högprestera och försöka passa in i ett perfekt ideal. Jag påminner mig själv varje dag att inte falla tillbaka i gamla, destruktiva mönster. Att hela tiden tänka VAD VILL JAG istället för VAD FÖRVÄNTAS AV MIG. Det är svårt men nyttigt. Jag duger ju precis som jag är, och jag måste våga leva precis så som jag vill. För livet min vän är full av motgångar, alla är vi inte rustade för, men slit inte ut dig bara för att du inte kan hantera dina känslor, inget i världen är värt att slita ut sig för. Var rädd om dig, du är viktig och värdefull.

14398048_10154400367771142_48855866_n

En tid i mitt liv då jag var på botten, slet mig själv till max. Fick många likes på detta foto men det jag ser är en trasig tjej som målat sig bra utåt. Jag ville alla väl förutom mig själv. Så mitt nyårslöfte är att sluta pressa mig själv så jävla hårt. Jag är ung och ska jobba hela livet, jag behöver faktiskt inte vara miljonär när jag är 26.

När jag sänder dubbelbudskap i kärleken namn

Hej mina vänner.

Julen är snart här och jag känner alltid sorg och glädje över julledigheten, mycket som händer runt omkring och jag står lite kluven i olika riktningar. Men idag tänkte jag skriva om något som jag uppmärksammat hos mig själv. Det här med att tala klarspråk när det kommer till känslor, på jobb så är jag alltid tydlig och saklig men när det kommer till mina känslor så rör jag ihop mycket. Något jag kände av denna helg var hur jag påstod att allt var bra men inom mig var det mycket som snurrade. Längtan efter Paris och mamma var stor.

För några år sedan stod jag i badrummet och sjöng Imse vimse spindel, Jag var i min egen värld tills min vän kom och sa; ”Zeina ibland undrar jag vad som snurrar i ditt lilla huvud”. Jag visste precis där och då var mina tankar var, men svagt svarade jag; vet inte. I vissa ögonblick sjunger jag högt , gör störiga ljud eller tittar rakt fram. Dröjer inte läge tills någon säger Vad är det Zeina? Jag skakar bort frågan och svarar näst intill alltid ”Ingenting”, men visst är det alltid något.  Någon jag älskade kunde skaka på huvudet när jag låg på vardagsrumsgolvet med Mozart i högsta volym och väckte hela grannskapet ”lillen vad tänker du på nu då?” sa hen och skrattade. Jag svarade som vanligt, ingenting men visste precis vad det var som snurrade runt i mina tankar. Jag har alltid varit alldeles för medveten om mig själv och alla mina känslor, jag känner mig själv alldeles för bra helt enkelt. Ska sanningen fram så är det alltid något men jag vill bara inte berätta för någon vad det är. För jag har lärt mig med åren att den enda som verkligen förstår mig bäst; är jag själv. Ibland önskar jag att jag inte kände mig själv så pass bra. När jag träffar människor så säger de oftast att det märks att jag är Vädur, jag tänker på alla som uttryckt sig om min hopplösa syn på kärlek; du är lite gammaldags. Jag hör inte till de människor som tar lätt på kärleken och vill gärna placera föremålet för mina ömma känslor på en piedestal.

När jag förälskar mig sker det ofta mycket snabbt och  väldigt häftigt, men med åren har jag lärt mig att bromsa mig själv. För konsekvensen är oftast en stor besvikelse som har försvårat mina möjligheter att ”våga tro” på någon annan igen. När jag inte får som jag vill, blir jag ledsen och nedstämd. Då händer det sällan att jag låter hoppet ta över mitt förstånd och jag kämpar ändå, Naiv; javisst! Men när jag minns tillbaka så sprang jag iväg istället för att låta känslorna tala fritt, jag var rädd att tappa kontrollen. Men sen så finns det fåtal personer som kan läsa mellan raderna, förstå din tystnad och tolka ditt beteende och jag mina vänner fick träffa på denna person. Han log stort som han gjorde i Paris och sa alltid samma mening; Min kära man ska inte springa i onödan, helt enkelt. Att ha en person som alltid väljer den hårda vägen istället för att bagatellisera dig. När jag gick igenom jobbiga tider och bad honom gå, så hade det varit enkelt att sätta på sig skorna och traska iväg. Men han lämnade inte mig själv, utan stanna för att lyssna in vad som bekymrade mig. För han mina vänner visste att det sista jag ville var att han skulle gå. Jag behövde inte säga allt utan min tystnad var svaret. Jag lärde mig mycket om uppskattning och att våga säga som det är (har kommit längre än igår) men jag kommer inte vara bekväm med att utlämna mina tankar och känslor. När jag är tyst nästa gång så kan du vara säker på att det är mycket som snurrar i mitt huvud. Känslor är visserligen komplexa men jag kommer aldrig sluta känna. För slutar jag känna så tappar jag fotfäste, jag blir likgiltig och färglös.

15541910_10154691700936142_8296541394483277495_n

När jag tittar på dig sköljer det stundtals en varm våg av kärlek över min kropp. Det sticker i mina armarna och ut i fingertopparna av lycka. Fjärilar i magen som flyger upp och blir till porlande skratt, omöjliga att hålla inne. Blotta åsynen av dig får mig att le. Det är så sjukt, men mitt hjärta känns dubbelt så stort som tidigare.  Som om det måste blivit större eftersom det ryms mer kärlek i det än jag kan minnas att det tidigare har fått plats. Du har tänjt ut mitt lilla hjärta.

Mina föräldrar- min styrka och min grund

Hej mina vänner.
Idag vill jag hylla mina föräldrar, många gånger får jag frågan; Zeina vad har gjort dig så stark?. Svaret har sin grund i min uppväxt. En förälders famn, finns ingen famn i världen som kan ge mig den trygghet som mina föräldrar. Jag känner ren kärlek, värme, styrka och mod. Att veta att jag alltid har ett hem där jag är älskad och uppskattad precis som jag är; det är priceless. Att leva med vetskapen att vara älskad fullt ut och att jag kan åstadkomma alla livets motgångar med mamma och pappa vid min sida som stöd ger mig ett inre lugn. När jag faller så faller jag inte så hårt för ni fångar alltid upp mig. Alla mina val har ni stöttat, jag har drivit er till vansinne men jag har även fått er att känna en stolthet över er uppfostran.
När ni samtalar om mig så ser jag och känner er stolthet och lilla jag växer minst 10 cm. Mamma och pappa jag är ert verk, uppfostrades utav de bästa förebilderna man kan ha. Mamma du lärde mig att våga känna och att stå på mig, vara en stark kvinna och att jag är värd allt gott. Samtidigt lärde du mig att förlåta och att det är okey att misslyckas. Du lärde mig att tala för de svaga, du utvecklade mitt intellektuell genom att tro på all mina projekt och företagsamhet. Pappa du lärde mig att ha ett kallt huvud och ett varm hjärta. Ditt engagemang för utsatta människor och din kärlek för din familj lärde mig att inte vara egoistisk. Du lärde mig att göra rätt i alla lägen, spelar ingen roll vad andra vet sålänge jag vet att jag gjort rätt eller fel så är det jag som ska leva med mig själv och mina handlingar är resultatet av mig som medmänniska. Du lärde mig alltid tala sanning, att hålla mitt löfte och vara en god medborgare.
Ni mina föräldrar har alltid trott på ert lilla verk; Zeina som ni fick 1990 och som utvecklade ert föräldraskap (specifikt tålamod). Alla mina frågor och min nyfikenhet har ni fått mätta och besvara. Ni litade alltid på mig och mina livsval, projekt och målbilder. När jag som 18 åring började prata eget företag så kommer jag ihåg ert intresse och engagemang. Ni stöttade mig ekonomiskt och emotionellt genom alla mina idéer. Ni gav mig ett självförtroende och jag började drömma stort. Idag är jag påväg mot ett större resmål, där jag som vuxen karriärkvinna bygger ett nytt förhållningssätt till omvärlden, där mitt mål är en bättre värld. Det hade jag aldrig åstadkommit utan er som föräldrar. Så tack för att jag fick vara ert barn. Tack för att ni ger så mycket och inte alltid förväntar er lika mycket tillbaka. Tack för att ni är de förebilder ni är!
 15554717_10154681993131142_1879979588_n
Mamma och pappa, ni har inspirerat mig i alla min möten med människor. Ni har lärt mig vikten av respekt, lojalitet och tydlighet. Ibland oroar ni er för mina engagemang  och dess påverkan på min säkerhet. Men det ni inte alltid vet är att ni två är mina inspiratörer. Ni har aldrig blundat för utsatthet eller orättvisor. Ni har lärt mig och mina syskon att själviskhet och egoism är inte vackert. Jag älskar er för allt ni lärt mig, ni gör min värld vackrare!

 

Kärlek över Atlanten…

Hej mina vänner,

Vet inte om det är julmusiken, arabiska kärlekslåtar eller den dagliga dieten av pepparkakor, för att jag har installerat mig i mitt hem/jobb eller för att den förskräckliga känslan inom mig som gjort mig till en geggamojja har börjat släppa, men jag känner en sådan enorm glädje och tacksamhet. En höst, jag kanske till och med ett år, fullt av prövningar. En höst med prövning efter prövning, den ena händelsen byts ut av den andra och det känns ibland som att det sitter någon lite djävul däruppe som känner av att jag är glad och hoppfull och därför skickar ner blixtar och dunder för att krossa det. Men jag bestämde mig fort att jag minsann ska fortsätta vara glad och visa djävulen däruppe att jag skiter i hur många blixtar som slås ner, jag ska minsann fortsätta kämpa, hoppas och vara glad. Och nu, nu känns det som att det vänder (håller tummarna).

Julen närmar sig fort, den är här om några veckor. Och jag har aldrig sett framemot det så mycket. Jag kommer snart sätta punkt på år 2016 och alla dennes sorger och prövningar jag genomgått. Vilket gör att 2017 ska bli resan mot ett lyckligare liv, en resa där jag bestämt valt att sätta mig längst fram. Jag hoppas av hela mitt hjärta att 2017 kommer kunna börja på ett betydligt bättre sätt än 2016. Man lär sig att vissa händelser är delar av ett pussel, det är inte helheten. Det du aldrig trodde på kan bli din sanning, det du trodde helhjärtat på kan visa sig vara helt fel för dig. Summan är att vi lever och lär.

Många lever med en känsla av att de måste förklara eller övertyga andra om sina val, ett tydligt exempel är nämligen kärlek över gränserna. Kan man älska någon som kommer från en annan kultur eller någon som inte är född samma år som man själv är född? Många i Sverige har uppfattningen att kärlek bara kan uppstå mellan ekonomiska jämlikar födda samma år. Allt annat tycks enligt dem vara någon form av förtryck och utnyttjande. Man tycks inte vilja tro att kärleken kan vara gränslös eller att den kan uppstå mellan människor med olika bakgrund eller åldrar. Ett sådant synsätt är förstås både inskränkt, okunnigt och djupt elitistiskt på ett sällsynt obehagligt vis. Vad ger dessa individer rätten att definiera vad som är äkta kärlek och vad som inte är det?

Jag trodde i flera år att jag hade en tydlig bild av vad kärlek är/var. Men med åldern blev bilden tydligare. Beteende och handlingar som tidigare inte var betydelsefulla är idag nödvändiga och något jag inte tummar med. Så varje möte med en ny person kan innebära att vår bild av kärlek förstärks eller försvagas. Våga öppna upp ditt hjärta, möt kärleken och ifrågasätt dina tankar och känslor. Gud vad jag hade velat säga till mig själv, när jag var 20 år och befann mig på samma miljö, att ”Zeina, den här personen kommer ändra ditt liv framöver. Inte idag men längre fram när du sätter värde på all respekt du får i form av omtanke och värdighet”. Jag hade svävat på moln då. Men istället har jag hunnit bli någon relationserfarenhet rikare på vägen och blivit hel i mig själv innan jag får sväva på moln nu – sex år senare. Och lyckligare än någonsin.  Kärleken har inga gränser, den är tydlig och härlig. Störst av allt är kärleken. Håll hårt i känslan, och njut.

15502732_10154678492696142_769325002_o 15515576_10154678492731142_1575775647_o

Dagens lärdom för min del är att kärlek har ingen distans, det finns ingen distans stor nog att vår kärlek inte kan resa. Det är bara en fråga om förtroende, engagemang och tålamod.

 

Man kan inte rädda någon som inte vill bli räddad.

Hej mina vänner

En ny vecka med nya möjligheter och utmaningar. Veckan som passerat har varit tung, då Malmö har sörjt Rami. En ung kille som miste sitt liv utan anledning eller anknytning till kriminalitet. Tragiska resultat utav ett samhälle som inte har ett fungerande system och skyddsnät för att motverka kriminalitet. Många gånger när jag besöker segregerade områden så har jag alltid tanken att ha ”nya” glasögon. Att inte generalisera och förutse att jag vet hur de känner och upplever utanförskapet. Jag möter deras erfarenheter och kunskaper med nyfikenhet och respekt.

Jag tror starkt på människors inre drivkraft, och att man kan ta sig dit man vill bara man har fokus och verktyg till det. Du kan om du vill är inte synonym till att det kommer bli enkelt men du kan. Att ungdomar i segregerade områden har större risk och fallenhet för kriminalitet är fakta. Men det är fortfarande inte en godtagbar ursäkt, det är ett individuellt val man själv gjort. Att själv välja ingå i ett kriminellt umgänge är ett personligt val, likaså som jag personligen valt min vänskapskrets väljer du din. Därefter ligger alltid ansvaret hos själva individen och dennes beslut, att förflytta ansvaret till samhället eller myndigheter är inte rättvist. Du äger ditt liv alltså har du fullt ut ansvar över dina handlingar.

Detta innebär inte att samhället inte har ett ansvar, utan ansvaret är helhetligt och berör flertals medborgare på ett större plan. Exempelvis att se till att alla har möjlighet till utbildning , där lärare, elever och skolor är välutrustad med det som krävs för en utvecklande utbildningsmiljö. Men samhället står inte skyldig till att ungdomar medvetet väljer kriminalitet istället för att utbilda sig och närvara på lektioner. Alla har vi bakomliggande orsaker som kan begränsa oss i vår utveckling men att använda det som ursäkt till frivilliga val man själv gjort är enligt mig oacceptabelt . Jag kan lägga mig ner och klaga på diskriminering och exkludering i arbetsmarknaden, men genom att utbilda mig och söka jobb så ökar jag mina chanser för att vara ekonomiskt oberoende istället för att enbart klaga och utesluta mig helt från arbetsmarknaden. Detta innebär inte att jag väljer bort att lyfta fram exkludering och diskriminering ur ett bredare samhällsperspektiv men jag personligen kämpar med mina medvetna val för att inte falla offer för andra människors trångsynthet. Jag har medvetet valt att inte låta etiketter eller andra människors begränsande synsätt begränsa mina förmågor och ambitioner.

Det råder inget tvivel om att segregerande områden är mer utsatta för utanförskap. Barn och ungdomar riskerar att indoktrineras i kriminell, religiös och politisk radikalisering. Där regler som sätts av diverse olika ledare anses vara rättsskipningen. Visserligen bör man inte hindra folk från att upprätthålla sina kulturspecifika praktiker och livsformer oavsett var man bor, men nu handlar det om bostadsområden där den skadliga dominansen är påtaglig på ett sätt som skiljer ut områdena från samhället i övrigt. Risken uppstår inte minst när det inte finns något som verkligen binder ungdomarna samman med majoritetskulturen. Det utanförskap som därmed riskerar att uppkomma måste vi ta på allvar.

Summan av min text är att det finns två olika ansvarsområden som människor måste begripa. Ditt eget fria ansvar över ditt liv, där dina handlingar är ett resultat av dina livsval som du personligen står skyldig för. Sedan har vi samhällets ansvar, som är ett ansvar på en övergripande plan. Att se till att medborgare har samma förutsättningar och möjlighet till lika utveckling.

15451477_10154666740771142_63953004_n

Loddo- en box full av överraskningar

Hej alla fina,

Lördag idag och jag har paket som väntar på Ica. Har planerat att hämta ut de i flera dagar men tiden har inte räckt till. Ett paket jag såg fram emot. Ingen skönhetsbox utan produktnyheter från dagligvaruhandel. Sånt som man kan testa på hemma för att sedan köpa in det. Vill du också prova på (tryck HÄR)? jag tycker det är värt de 99Kr som man betalar. Man får testa saker man aldrig själv skulle köpa såsom järnrikt bröd för min del.

15450902_10154666636461142_391473394_n 15451442_10154666636266142_99533729_n

Malmö Näringslivsgala 2017

Ses vi på Malmö live den 13 februari? Då kommer vinnarna av Malmös näringslivsgala avslöjas. Det är nio kategorier som kommer att få diverse olika priser för olika utvecklingsområden. Mitt mål är att i framtiden medverka i olika kategorier. Jag personligen tycker att det är inspirerande och givande att lyssna och stötta hårt arbetande personer/bolag i deras utvecklingsarbete.

Jag personligen har varit med i olika kategorier tidigare som jag har vunnit pris inom. Jag hade då ett tydligt delmål som ett kvitto på mitt hårda arbete och något man lär dig är att våga tro på sig själv.

Du kommer bli utsatt för synpunkter, råd, förslag osv på hur du ska förverkliga din affärsidé. Vänner och familj kommer uttrycka att du kanske tar stora risker. Om du har en affärspartner så kan denne driva på för att utveckla företaget åt det håll som denne tror är rätt. Media och olika personer kommer försöker glida in på en räkmacka och styra upp verksamheten när det börjar rulla på.  Alla trycker på och vill vara med på ett eller annat sätt men det gäller att du är stenhårt konsekvent, Tro på din idé och håller fast vid den. Det är du trots allt som har skapat idén. Ditt liv kan byggas på andras åsikter men vill du etablera ett stabilt bolag måste du våga tro på dig själv och att ha en tydlig vision, ett mål med hela din idé.

Det är oerhört viktigt att man som skapare och entreprenör vågar tro på sig själv och sin idé,  i både med- och motvind. Visst ska man lyssna på andra och visst ska man våga ändra sig om det känns fel i magen men om det känns rätt i magen så håll fast vid det du tror på och driv det stenhårt framåt. Förvänta dig inte eller begär inte att din omgivning ska förstå din idé eller ens gilla den. Du har en vision om vad din idé ska uppnå, du har skapat den och ingen annan, hur gärna du eller de vill, kan förstå exakt din idé för de är inte du och de var inte med när du kom på idéen!

Du är unik och din idé är unik. Våga hålla fast vid det och du kommer att lyckas.

mng_banner_2017

Du kallas för islamofob, jag ser dig som verbal misshandlare!

Hej min vän,
Vill inledningsvis informera dig som läsare att detta inlägg inte handlar om rätt eller fel och syftar inte till sympati. Utan den handlar om något större, den handlar om alla frivilligt valda muslimers rätt att få känna sig respekterade och accepterade. Jag, Zeina är en utav de som kände sig mindrevärde i ett samhälle där islamfobi blommade ut. Jag var tjejen som en gång i tiden rustade mig för alla spekulationer kring min tro eller andra muslimers agerande. Jag hade en klump i magen varje gång någon okänd muslim agerat omoraliskt eller brottsligt.

Ett hat som inte längre har några gränser, ett hat som sprids överallt. Nämligen hatet mot allt som är annorlunda, varje dag finns det någon i min omgivning som slänger ur sig en kommentar på facebook eller delar/gillar artiklar som skrivits av personer som bär ett hat mot allt som skiljer sig från den västerländska normen och måltavlan är oftast invandrare och muslimer. Jag skulle vilja föra ett samtal med de idéströmningar vars främsta kännetecken är hatet mot muslimer och se vad som ligger däremellan. Muslimer framställs som en enhetlig grupp som aldrig kan bli integrerad i Europa. De gestaltas snarare som Europas ”dödgrävare”, en tärande grupp som snyltar på européernas välfärd och lever isolerade i sina ”antisamhällen” i utkanten av majoritetssamhället. Jag har svårt att begripa att människor än idag fortsätter skapa en kollektiv skuld kring enskilda individer.

Att jag skriver detta är inte för att du skall ”tycka synd om” en eller liknande jag är en beteendevetare som brinner för samhälleliga frågor och när ett hat blir en ”trend” som upprätthålls av okunskap så kan man inte tiga längre.  Ingen grupp i Sverige – må det vara utifrån uppfattade fack som etnicitet, ras, kultur, nation eller religion – har idag i lika stor utsträckning både systematisk och systemisk våld riktad mot sig som den muslimska gruppen. Det sker redan från grundskolan och ju äldre man blir ser systemet till att inkorporera de muslimska kropparna in i ett självhat och självförnekelse där man som muslim tvingas rättfärdiga, legitimera och förklara sin existens för alla omkring. Man skall alltid stå tills svar för andra muslimers handlingar, man skall tydligt uttrycka en frustration över att andra muslimer inte är ”riktiga” muslimer och försöker hela tiden brottas med fördomar och okunskap.

Denna normalisering av det psykiska våldet som skapas dagligen via sociala medier och fikarummet har idag visat sig markant. Jakten på majoritetssamhällets bekräftelse är tragisk. Jag personligen har kommit förbi stadiet att förklara allt för främmande som tar sig rätten att ifrågasätta mitt privatliv. Tack men nej tack! Men något jag ser tydligt i dessa rasistiska grupper är konstruktionen av att skapa ett mindervärdeskomplex hos invandrare/muslimer. Man kallar beslöjade kvinnor för förtryckta, män med skägg- terrorister, invandrare- för parasiter listan är lång. Allt detta sker i yttrandefrihetens namn. Man förlöjligar och förtrycker människor och ser att det är en självklar åsikt. Din åsikt som du propagerar kan påverka en annan persons självbild och självkänsla. Att ständigt ha ett dubbelmedvetande, där man tvingas se på sig själva utifrån den vita majoritetens ögon och dennes egna värderingar är något som ingen skall behöva uppleva. Detta skapar för många en identitetskris som varar under en lång period, att oavbrutet läsa om hur hatad man är , man hör ej hemma i landet man är född i, man är terrorist osv skapar ett inre kaos. I detta finner jag inget mer än upprätthållandet av fientlighet!

Till dig som inte tycker om det som är annorlunda eller har en skild åsikt än min, du är lika välkommen att uttrycka ditt perspektiv men ha i åtanke att det land du kallar för ditt är inte din egendom. Om du har en fundering så bemöter jag den gärna. För jag vill inte att du eller någon annan individ ska spegla sig i hat och förakt. Jag bemöter dig med respekt och nyfikenhet till det okända.

15328370_10154637460096142_293719881_n

Som ung invandrare och självvald muslimsk kvinna har jag mött på fördomar av alla olika slag, jag har fått alla slags beteckningar som jag har brottas med för att veta vem jag är, bortom andras konstruktion om vem jag bör vara. Man har tagit sig rätten att diskutera muslimer/invandrare som en homogen grupp vilket har skapat ett starkt hat och klyftan vi och de ökar markant! Min slutsats är att jag hatar konstruktionen av mig, ingen skall någonsin ta sig rätten att berätta vem jag är och var jag hör till. Du som läser detta och befinner dig i samma situation där din självbild rubbas, ta dig an och försök lyckas ta dig ut från järngreppet av gruppens makt. Jag gjorde det, gör det du också!

Jag gjorde slut och hittade en ny väg

Hej och hå,

Fredag idag och jag är fortfarande sjuk, men ska till jobb och göra nytta. Igår kväll hade jag svårt och sova, tänkte och reflekterade mycket på tid. Hur tiden kan sätta olika saker i perspektiv. Enligt forskare är tid en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av olika händelser.

När jag idag möter människor i min bransch så är det något som dessa har gemensamt, nämligen önskar alla sig har lite mer tid. Tid  har blivit en konkurrensfaktor idag. Det verkar helt enkelt vara en bristvara och i många fall så påverkar det människors hälsa men även företagens affärer. När jag själv arbetade som chef så var det samma sak där, tiden räckte inte till och jag kunde alltid har gjort lite till. Det var nästan som om jag alltid hade lite dåligt samvete för att jag inte hade gjort det ena eller andra. Jag tyckte jag lade tid på allt annat än att göra affärer. Att se över att medarbetare hade alla verktyg de behöver för att lyckas med försäljning eller rekrytering var alltid mitt fokus, vilket gjorde att jag pressade mig enormt för att åstadkomma månads-budgeten. Det var ju trots allt jag som ansvarade för gruppen och våra insatser.

Många säljare jag möter idag har inte ens tid att göra affärer. Det låter kanske märkligt när du läser detta, men det kan faktiskt vara så. Säljare har idag en intern struktur som gör att de inte hinner göra det de är bra på; nämligen försäljning. Det jag ser är att många av dem har ett föråldrat sätt att arbeta med försäljning vilket försätter dem i en enorm tidsbrist och som självklart slår tillbaka på dem och det företag de arbetar på. De kör på samma gamla pitch och tappar det viktigaste, att skapa långsiktiga relationer för de är pressade med administration och annat som tar tid.

Jag har själv varit där och jag valde att göra slut med jobbet. Att arbeta mellan 10-14 timmar per dag, ha jour och alltid vara tillgänglig (helger och semester) gjorde att jag blev trött och det hela förvärrades julen 2013 när jag stod inför det jobbigaste man kan genomgå. Detta är för de flesta en ohållbar situation och så även för mig.

Jag minns när det vände för mig och det var den där dagen i november 2014 när jag gick utanför Sabbatsbergs sjukhus och väntade på att den jag älskar ska vakna upp ifrån en operation. En högst vanlig operation för sjukhuset men för mig var det något utav det värsta som hänt och en ögonöppnare och en vändpunkt i mitt liv.

De som känner mig väl vet att familj för mig är det viktigaste och framgent ville jag kunna spendera så mycket tid som möjligt med min familj. Där och då gjorde jag slut med jobbet och några dagar sedan hade jag sagt upp mig och började fundera på vad som skulle ske nu. Efter flera samtal med diverse olika mentorer beslutade jag mig att starta ett eget företag. När jag nu startade mitt företag våren 2014 så var jag tvungen att var effektiv i mitt arbete med att driva försäljningen för att ha tid till genomförandet och allt annat som hör företagande till och det av den enkla anledningen att jobbet skulle ske mellan 08-16. Jag var noggrann med att stänga av telefonen och vara närvarande när jag umgås med familj och vänner. Något jag reflekterat över numera är att mina två telefoner alltid var ljudlösa, då Iphone klassiska ringsignal gav mig magsår, än idag stressar den upp mig.

Men alla händelser i våra liv kan ha två olika riktningar, för min del blev denna olycka min lycka. Jag började jobba med sociala medier, det många kallar för social selling vilket innebar att mitt arbete blev mer effektivare, jag kom åt nya områden och det genererade att jag hade mer tid att fokusera på mitt bolag och mitt privatliv. Dessutom har jag mycket mer tid över som jag kan spenderar på min familj/vänner/idéer.

Detta min vän innebär att sociala medier har givit mig mer tid, så för er som inte på ett strukturerat sätt infört sociala medier i ert dagliga arbete, gör det för ni kommer att få mer tid över för att göra affärer och ni kommer vara hemma i tid. LinkedIn kan vara en bra start. Lycka till, jag hejar på dig!

11138502_10153345273711142_5605339532484535008_n

I detta foto kan man tydligt se mitt leende, Jag fick luft i lungorna och började investera i mig själv och min familj. En lycklig period i mitt liv, där jobbet inte gav mig magsår utan var en plats där jag utvecklas.