Provvalskandidat, varför ska du rösta på mig?

Hej mina vänner.
Med stor glädje vill jag dela med mig något jag drömt länge om och som jag hoppas är min väg in till att vara en del av att skapa ett tryggare Sverige för mina kommande barn och dagens medborgare. Det är nämligen så att jag kandiderat till Riksdagen 2018. Ett tidigt engagemang som väcktes för människor och omvärlden. Att ständigt komma på lösningar istället för att borra ner mig i själva problemet blev min väg in i politiken. När jag ser ett problem ser jag även vilka möjligheter som finns för att komma på nya sätt att lära och förändra.
Som barn drömde jag alldeles för mycket och stort för min lilla ålder. Jag mötte motstånd hela vägen och än idag finns de t individer som tycker att jag är en drömmare med stora mål att förändra världen. Men jag tror på mig själv något enormt, jag har stått helt ensam i olika stadier i livet där jag inte fått den stöd jag bör haft men jag gnällde inte över det. Utan jag tog ansvaret över mitt liv och lyckades större än vad jag drömde om. Jag startade ett bolag redan som 19 årig utan stöd eller tro på min kapacitet utifrån. Minns starkt hur vissa individer skrattade åt mina drömmar och visioner. Men jag tog aldrig åt mig utan körde med min Zeina inställning; the sky is the limit!
Delmålen tog mig sakta men säkert mot det stora målet, att ständigt skapa möjligheter och sälja in behov i olika bolag. Att se människor och dess kapaciteter för att sedan erbjuda en plats i samhället genom arbete. Jag växte snabbt i rollen som chef och blev därefter regionschef. Större ansvar och större påverkan på att förändra arbetsgivares fördomar genom att utmana arbetsmarknaden. Idag jobbar jag internationellt, jag jobbar inte mot tydliga gränser utan jag har byggt min plattform för att kunna förändra på distans. Jag jobbar dagligen med att förändra den traditionella synen på olikheter som något negativt. Jag utmanar chefer i deras ledarskap och arbetssätt. Nu vill jag utmana och uppmuntra medborgare att ta ansvar över sina egna liv. Men ansvaret är delat i diverse olika sektioner, både högt och lågt! Men för att nå fram måste arbetslinjen ligga högt prioriterat.
Som Malmöbor gör det ont i hjärtat att se att det är lika många som går till jobb som de som är arbetslösa. Jag vill jobba emot dessa normer som många unga växer upp med och som normaliserar till en begränsad vardag . Jag vill ge dig verktygen för att inte stå utanför arbetsmarknadens förfogande. Jag tror starkt på att ALLA behövs, vi alla sitter på kunskaper som skapar och främjar ett bättre Sverige. Det gäller att finna dessa talanger och mata de med motivation vid tidigt skede för att skapa harmoni och delaktighet i samhället. En lyckad integration i enlighet med mina kunskaper och erfarenheter uppstår när öppenhet ligger i grund från båda sidorna och när skyldigheter inte anses som plikt utan en självklarhet. Som barn till flykting föräldrar kunde jag växa upp med förakt och utanförskap som en ursäkt för misslyckande. Men det skulle jag aldrig göra, jag såg möjligheterna och jobbade därifrån. Jag valde att inte vara en del av en taskig statistik, utan tog ansvaret över mitt liv. Därefter vill jag inspirera dig att finna din inre styrka till att vända olikheter till en fördel. Väck din inre Zlatan! För jag hoppas att jag får bollen för att leda drömmar till Mål.
Då trygghetsnäten i samhället har fått större hål och vi närmar oss  supervalåret. Så är det dags att visa folket vem som klarar att styra Sverige. För det är folket som bestämmer hur det ska se ut. Vi måste tillsammans arbeta för förändring. Jag vill lyfta och motivera unga människor och trygga vår framtid. De unga är vår framtid och de som ska föra vårt arv vidare. Mitt största hopp finns hos medborgarna. Dessa unga människor, kommer kanske inte i morgon men om ett par år föra folkets talan och arbeta framåt för ett bättre samhälle och en bättre värld. Tillsammans är vi starka. Supervalåret har börjat! Rösta rätt, rösta på Moderaterna.
 Vägen mot det stora målet är lång men med min tro och tydliga målbild så ska jag nå dit. Kanske inte just nu men jag fick in foten och alla steg räknas (stor som små). Vill du se mig representera Malmö I Riksdagen så uppskattar jag om du lägger en röst på mig. Jag star för tydlighet, öppenhet och allas lika värde. För vi alla behövs!
Vill du lyssna på min presentation kan du lyssna nedan annars klicka HÄR!

Ni är inte Sverige!

Ett öppet brev till mina vänner;

Jag känner en djup sorg när jag ser många av mina vänner göra allt mer gravt rasistiska påhopp och delningar. Vänner man delat glädje, skratt och sorg med och som har det bra och njuter av alla Sveriges fördelar, dock har de så mycket hat att lägga fram. Jag har full förståelse att vissa delar av vårt samhälle inte funkar som det skall men rasism är inte den rätta vägen. Att som svensk medborgare se incidenten som uppstod i Medborgarplatsen i Stockholm fick mig att känna mig generad samtidigt som det väcktes en stor sorg inom mig. ”Ut med afghanerna, ut med svartskallarna” och inte nog med det så började ramsan: Vårt land -inte ert. Jag följde det mesta genom Facebook då jag snabbt upptäckte delningar och stöd till gruppen ”stå upp för Sverige”. En grupp som i huvudsak står för avsky mot invandrare och svensk asylpolitik.

Att även se utvalda personer som är politiskt engagerade ha ”vänner” i den ådran kändes skrämmande för vad vi röstar fram i ledningen. Skall en person med rasistiska engagemang och upplysningar få plats i ett demokratiskt Sverige?. Dessa individer väljer att lyfta fram invandringen enbart relaterat till brottslighet, självklart skall all form av brott oavsett kön, etnisk härkomst, ålder osv upplysas men fokusen är det jag talar om. Kan vi motivera och inspirera genom att även upplysa den majoritet som lyckats eller selekteras dessa invandrare till en annan kategori. En kategori som sällan lyfts fram, då integrationen gått igenom. Skall den kategori som ”invandrare” som jag räknas till vara synonym till arbetslös, terrorist, parasit, våldsam, stökig etc. Om någon annan accepterar det så sätter jag tydligt ner foten!

Den politik jag strävar efter är tydlig, skyldigheter är stark sammankopplade till rättigheter. Men teorin begrundar sig i alla människors lika värde. För oavsett vart du kommer ifrån så är det inte en begränsning i din potential utan snarare har både Sverige berikas av invandringen och medborgarna likaså. Så till dig som anser dig ha äganderätt till denna nation, för flertals år sedan var svenskar flyktingar i Amerika, idag är vi så välsignade att vi bor i ett land där folk söker skydd inom. Detta skall vi inte ta förgivet utan vi har ett stort arbete framför oss för att bibehålla den stadgan som finns och för att utveckla den beroende till rådande omständigheter.

Hot, brott, våld mot kvinnor, misshandel, terrorism är inte kopplade till en nation utan det är individuellt. Därefter blir diskursen om yttre attribut inte lika intressant som själva handlingen för mig. Kan man bekämpa handlingen så lyckas man mer än att peka finger på hur en klassisk förövare ser ut. Därför kände jag mig illa till mods när jag såg den svenska flaggan i denna ”tysta demonstration” i medborgarplatsen, den var långt ifrån tyst. I min värld bör det vara otänkbart för alla normalt empatiska människor att kalla en flykting för en parasit. Det borde helt enkelt inte gå, någon spärr borde sätta in, för alla. Men ingen spärr sattes in, de här människorna skriker och skriker på torget. Och det är inte nazister med stålgrå blickar som står där, det är inga stöveltramp på torget. Det är väl det som kallas ”vanligt folk”, svenskar i övre medelåldern, män och kvinnor i Fjällräven-ryggsäckar och skärmkepsar och tonade solglasögon, någon har tagit med sig plaststol och macka. När de står där med sina svenska flaggor så känns det som att de vill göra anspråk på att föra svenskarnas talan. Men ack, det funkar inte för mig. Jag kommer alltid minnas den djupblåa svenska flaggan som hissas upp mot himlen, jag minns den från alla skolavslutningar, student, examen och när den pryder bussarna på nationaldagen. Jag minns även hur den hissades till taket när Sverige vann EM i U21 2015. Att se den kränkas på detta sätt gör mig illamående. För jag vill att alla som bor i detta land skall uppleva denna flagga såsom jag känner när jag tittar på det. Men med rasisternas missbruk av flaggan så blir inte denna upplevelse lika kärleksfull för alla.

Om du inte kan säga något BRA, så säg ingenting alls .

Jag samtalade med en kvinna som jag skulle intervjua för en tjänst, men som ej passade in I rollen då det tydlig syntes att det inte var hennes passion eller drömjobb. I vår dialog märker jag hur oerhört viktigt det är att bekräfta och lyssna in andras drömmar och mål även om de särskiljer sig från ens egen.

Den kvinnan jag intervjuade jobbar idag som undersköterska på deltid och drömmer om att bli egen företagare och författa egna barnböcker. Hennes arbetscoach hade sagt att det inte var någon idé att drömma om det jobbet i hennes ålder då hon inte skulle orka med den hårda konkurrensen i branschen. Gissa om jag kokade när jag hörde det. Först och främst, hur kan man jobba som coach för en yrkesutbildning, där meningen är att först och främst att lära ut och inspirera – Och sedan ha mage att ta ner en persons dröm och säga ”Det är ingen idé att du försöker”. Och för det andra; hur kan han yttra sig om något han absolut inte vet något om? Den coachen har ingen aning om hennes potential.

Att säga till någon att ”du aldrig kommer att fixa det” eller ”Det är alldeles för svårt dig” är bland det elakaste man kan göra mot en annan person. En liten mening kan skapa något stort som börjar gnaga inombords och leda till att personen faktiskt inte vågar försöka, just för att en enda person som man hade förtroende för sa så. Det är livsfarligt och kan förstöra en människas liv. Att ens våga drömma är ingen självklarhet. Vi får inte glömma det. Jag träffar så många människor som har sin självkänsla nedtryckt i botten att drömmar är något som man inte vågar sig på, det är för stort och läskigt. Tänk er då när en person väl har samlat kraft, insett att ”det här vill jag nog göra”, och vågar berätta det för andra och så får man den drömdörren slängd i ansiktet. Därför brukar jag alltid säga dela inte dina drömmar med människor som är trångsynta och som alltid ser det negativa i andras glädje.

Ta in det här och läs det gärna flera gånger OM; Ingen annan har varken rätt eller kan yttra sig om dina drömmar. Det finns ingen människa på jorden, förutom dig själv som vet om din fulla potential och hur långt du kan gå. Det spelar ingen roll vilket kön du har, hur gammal du är, vilket efternamn du bär eller pengar på banken. Att nå din dröm handlar i slutändan, enbart om din egna tro på dig själv. Att ha stöd runt omkring dig gör vägen till ditt mål såklart enklare men det är inte något avgörande, glöm inte det. Väldigt många av oss som har kommit dit vi vill idag, har behövt göra det utan stöd och bara med hjälp av vår egen envishet. Låt heller inte rädslan påverka för att andra ska säga ”vad var det jag sa” om din väg blir mer krokig än vad du trodde. Att veta att du har vågat försöka och följt ditt hjärta, kommer du uppleva ge dig mer energi och självförtroende än vad du någonsin kunnat ana. Livet är för kort för att inte göra det man tycker är roligt. Låt därför aldrig någon annan stampa på din dröm eller på den du vill vara. Det är inte värt det och ingen har rätt att göra det.

Jag möter många människor med varierande åsikter kring mitt liv men jag har valt att inte lyssna längre. En gång I mina tidiga gymanise år hade jag en person som tydligt uttryckte sin oro kring mina drömmar och mål som aldrig skulle besannas. Jag minns hur ledsen jag blev men på något märkligt sätt hade jag en Pippi långstrump inom mig som gav mig så mycket självförtroende I det jag ville göra; Och titta på mig idag! Jag kommer aldrig låta små troll begränsa mina drömmar.  För inte kommer en pessimist förstå en optimist.

Jag vill inte att din vilja tar slut, låt mig bära din sorg och smärta.

Efter att lyssnat på Tommy Ivarsson sommarprat så kan jag inte hålla tårarna längre. Mitt hjärta känner med hans sorg, hans rädsla och hans panik. Att ha en anhörig som lider av en livshotande sjukdom innebär en ständing rädsla om att förlora den man älskar. Att tappa fotfäste och leva i en mardröm full av oro och panik. Alltså, denna sjuka terror varje gång man ska få ett besked, man ber och hoppas från djupet av sitt hjärta att det äntligen ska vara ett positivt besked. En helt annan värld öppnar sig som man måste gå in i, ”beskedsvärlden”. Cancer är väntan, väntan, väntan och en stor dos av rädsla. Att leva bredvid cancern är fruktansvärt smärtsamt.

Minns fortfarande när beskedet landade hos mig, hur jag för 15 sekunder tappade andningen. Många tankar på få sekunder. Tömde alla mina frågor hos olika läkare (Tack för att ni orkade med alla mina funderingar) och försökte förstå vad som var nästa steg. Men hur skulle jag kunna ta in; att den jag älskar mest, min bästa vän, mitt hjärta om några år skulle kunna tas ifrån mig. Det gick inte, så jag bestämde mig där och då, FUCK IT! Jag bryr mig inte om vad läkarna säger, det här ska vi fixa! Vi ska ta oss igenom det här. Om läkarna ger oss 5 år, så siktar vi på 15 år till att börja med. Vi köper oss tid, det kommer nya läkemedel. Det går att bromsa, vi köper oss mer tid och längre fram kommer det finnas ett botemedel. Jag gick in i ett praktiskt läge, som vanligt… jag måste vara ett stöd, finnas till hands och ta hand om alla jag älskar. Lyssna, peppa och förbygga en stark tro på att detta fixar vi tillsammans. Dagligen påminnde jag mig sig själv att det här fixar vi. Min smärta, mina känslor, det kan jag ta senare. Men inte försvann min ständiga oro som gnagde, det jag var mest rädd för var om vi någonsin kommmer att förlora.

Vissa stunder gör sig starkt påminda, hur jag vägrade ringa hem och skrika ut all min sorg för jag vill inte belasta krossade hjärtan, utan varje dag på mitt jobb när allt blev jobbigt så låser jag om mig på toaletten. Jag fäller ner toalettlocket, tog  två ark med toalettpapper och så håller jag ett under vardera öga medan jag gråter. Jag gråter för att jag tappade hoppet och mitt hjärta gick sönder varje dag. Jag var tömd på den bensin som tidigare fyllt mig med glädje. Kollegor och vänner la inte märke då jag är expert på att hålla masken. Jag har inset på vägen att jag hellre låter nära tro att jag mår bra, än berätta för dem hur jag egentligen känner i denna smärtsamma sorg. Jag ville inte att andra skulle ”tycka synd om”, för ingen förstod vad vi genomgår. Vår smärta var enorm, likaså var detta våran sorg som ingen annan kunde känna med oss som familj.

Jag minns dagen då operation stod på schemat, hur jag och de jag älskar föll ihop i vår rädsla och hur våra löften om att allt kommer ordna sig började tina bort. Hur ångesten kröp sig inom oss, Att säga farväl till den man älskar är det värsta jag någonsin har böhövt göra. Att ge  en avskedspuss och få förklara för den man älskar hur viktig denne är för oss alla. Att stötta och ge motiverande pepp-talk som man själv inte längre kunde tro på då man är full av förtvivlan och rädslan att förlora gör sig påmind varje dag. Inte en dag går utan att jag tänker på hur värdelöst mitt liv är om inte du finns i den. Hur allt kommer kollapsa om din röst inte kommer eka i vårt hem, hur mycket livet kommer förlora utan din energi och ditt varma hjärta. Hur liten och tom jag kommer vara utan dig vid min sida.  Alla i familjen har lika mycket cancer som den som bär den. Vi slipper ju naturligtvis röntgen och alla jobbiga behandlingar, men vi bär alla på samma oro, ångest och rädsla. Det är exakt som i reklamen: ”1 av 3 får cancer, men alla drabbas”. Men i allt detta är det bara den som lider av sjukdomen som tvingas bära på de där förnedrande cancerbollarna. Bara han som har nåt inuti sig som vill ta över honom varje dag. Men ingen ska få ta honom ifrån oss, han vi älskar mer än allt annat i världen ska förebli våran.

Jag hatar cancer så jäkla mycket. Ordet ”hata” är starkt och jag använder det inte särskilt mycket, men just ”hata” kan jag använda många gånger när det handlar just om cancer. Å cancer, vad jag hatar dig. och vad du gjort med så många familjer! Om du skulle vara en person skulle jag sitta i fängelset för jag hade dödat dig. Usch, vad hemskt, men om det hade räddat de jag älskar och världens befolkning hade jag absolut tagit det straffet på mig. Ett lätt val för en gång skull. Ett lätt val för många. 

Men jag vet hur det är att att drunkna i sorgen som gör sig påmind varje dag. Det handlar om en stund. Jag kommer inte drunkna. Jag kanske rumlar runt några varv på botten, men sedan når jag ovanför vattenytan och får luft. Brisen lägger sig. Hjärtslagen saktar ner. Tårarna slutar rinna. Handen som hålls över munnen, som för att kväva skrik, vilar istället i knät. Jag kommer överleva morgondagen. Jag kommer att leva genom  morgondagen. För det är vad jag gör. Jag lever.

Om du redan valt att segregerar människor i språkbruket, hur sjutton ska du integrera dem i praktiken?

Efter några år inom politikens värld har jag flertals gånger hamnat i diskussioner vad gäller invandring och dess effekter på det svenska samhället. Men låt mig lägga fram mitt missnöje vad gäller retoriken som används i dialogen. En viktig fråga som borde ställas till alla partier är: När blir man svensk? och inte enbart skall  Åkesson och hans partivänner få besvara, när samtliga partier mer eller mindre frekvent använder ordet ”invandrare” i dialogen, bör det även tänka på hur de skapar klyftor mellan vi och dem!.

Mina föräldrar är födda och uppvuxna i mellanösterns Babylon (Iraq) och ”vandrade in” till Sverige sent 80-talet. De kan med andra ord köpa att de kallas för invandrare trots att de skämtsamt brukar fråga ; hur länge måste man vandra in i det här landet för att bli en del utav det? Mina föräldrar är dock inte lika roade av epitet ”andra generationens invandrare” som jag och många andra generationskamrater får. Många människor jag mött har försökt förklara ”Zeina, du har inte vandrat in här, alltså är du svensk” men i samma veva har jag fått utstå en hel del social exkludering. När jag och mina generationskamrater med annan etnisk bakgrund söker jobb så är det de med svenskklingande efternamn som får komma till arbetsintervju oftast. Faje Gani, i dag vd för tidningarna Nöjesguiden och Rodeo, fick efter 100 jobbsökningar komma på sin första jobbintervju först när han ändrat namnet i sin cv till Alex Niklasson. Därav blev mitt val av yrke inte kommen av slumpen utan när jag bestämt valde att arbeta inom HR fanns det ett driv inom mig; att jobba emot uteslutning av männsikor på grund av ras, etnicitet och kön. Idag har jag lyckats till stor del, jobbar enbart med kompetensbaserade verktyg där kunskap och erfarenheter står I fokus.  För kära politiker vi kan inte prata integration och kalla en grupp för svenskar, en annan för invandrare och en tredje för andra generationens invandrare. Om du redan valt att segregerar människor i språkbruket, hur sjutton ska du integrera dem i praktiken?  Integration är ett omtalat problem i Sverige. Politiker och många gånger även journalister verkar vara fullt upptagna med att visa sitt avstånd från SD i stället för att ta itu med problemet. Och när de väl försöker lösa problemet så snubblar de på sin egen retorik när de säger ”Vi vill ha invandrare till partiet”, eller när journalister ställer värderande frågor som ”Hur mycket invandring klarar Sverige av?”. Det lyser igenom att de som vill lösa problemen själva har problem: de frågor som journalister ställer till SD borde de ställa till sig själva och gemene man i Sverige.

Min tolkning är att var och en utav oss måste jobba med sin egen retorik och framförallt sina egna värderingar. Jag får ofta höra: ”Vilken bra svenska du pratar!”. Jag brukar ge en komplimang tillbaka och säga ”Tack, det gör du med!”. Då får jag det snopna svaret ”Men jag är ju svensk”. Då klappar jag dem på axeln ler och säger ”Nej vad skoj, du det är jag med”. Det är dags att folk slutar fråga mörkhyade, mörkhåriga och människor var de kommer ifrån egentligen. För egentligen är jag det jag känner mig för att vara – det är bara det att politiker och media har svårt att kalla mig och mina generationskamrater för det.

Integrationsarbetet är inte en handlingsplan vi ska arbeta med, utan det är vår inställning och människosyn som bör vara i fokus. Den retorik som används i dialogen eller de begrepp som man kategoriserar människor inom  främjar och ökar den sociala uteslutningen i samhället. Begreppet invandrare är idag starkt förankrat till ett negativt klang, vilket för många inklusive mig själv är nedlåtande i den bemärkelse denne används inom. Att vara Svensk är inget jag kopplar till yttre faktorer, då jag varken är ljus, blond eller störtförtjust i falukorv så kan jag fortfarende se mig som en svensk medborgare. Jag jobbar och är en del av utvecklinegn av vårt samhälle, det måste bli mer accepterat att vara svensk på olika sätt.

Dags för dig att lämna din comfort zone en stund

Jag får oftast höra att dagens ungdomar vet ingenting om att slita. På min farfars tid klev man upp fem timmar innan jobbet började för att cykla den långa vägen och ha tid till godo ut i fall att cykeln fick punktering på vägen. Idag kliver ungdomarna upp fem minuter innan jobbet, de tappar motivationen för hela dagen om inte frukostbilden på Instagram fått tillräckligt många likes. En uppfattning många har om 90-talister är att VI är lata, alldeles för behovsstyrda, och att vi lägger fokus på fel saker. Med curlingföräldrar som aldrig låtit oss möta ett problem och gärna följer med på arbetsintervjun känns förklaringen till varför det är så given generation. Men är det verkligen så? Tänk om denne generation har egenskaper som andra generationer saknar och kan bidra med en helt ny form av utveckling. Oavsett inställning till 90-talisterna så är en sak säker: de kommer att göra skillnad och är definitivt inga förvaltare. Dessutom kommer de inte att söka sig till fasta arbetsplatser på samma sätt som tidigare generationer gjort så då kräver det att företagen vet hur de ska attrahera unga talanger.

Som HR-specialist ser jag att dessa ungdomar har en helt annan approach för yrkeslivet och visst är jag en utav de drivna 90-talister som kommer utmana arbetsgivare och inspirera HR arbetet mot en digitaliserad framtid. Jag tror att vi unga tillskillnad från äldre generationer vill ta mer plats på jobbet. Vi vill vara engagerade i företaget och känna att vi är en del av det som händer. Vi vill inte ha 8-5 jobb utan privat/arbetsliv är inte uppdelat på samma sätt. Vi ser hellre jobbet som vår livsstil – Därför blir vi också mer kräsna om var vi jobbar och det kan vara en nackdel för oss i början eftersom vi gärna hittar genvägar och skippar att ta tråkiga jobb och kanske hellre står utan.  Dock måste jag även tillägga att just ordet ”genväg” känns fel. Bara för att man inte vill gå en traditionell väg med att plugga fem år, slava på ICA samtidigt och sedan ha några hund-år innan du får ditt ”riktiga jobb” så betyder inte de att man vill glida igenom. Det finns snarare alternative och där gör man egna val.  Som 19 åring valde jag att driva eget företag, det var det bästa jag gjorde. Jag jobbade mig uppåt och lärde mig vikten av kundnöjdhet samtidigt som jag lärde känna nya sidor av mig själv som arbetsgivare. Därför, välj den väg där du kommer kunna göra jobbet bäst. Ju bättre du är, ju snabbare kan du klättra på karriärstegen. Ju högre upp du är, desto större valmöjligheter.

Något jag uppmärksammat vad gäller mig själv är att frihet och personlig utveckling är mer värt än pengar. Att få en hög lön och stark ekonomisk standard är inget självändamål. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig alls om pengar, men frihet kommer alltid att komma i första hand. Många av de som kliver in på arbetsmarknaden nu kommer inte att fråga hur lönekuvertet ser ut utan hur möjligheten att själv påverka sin arbetssituation kommer vara. Då gäller det att rekryteraren har svar på den frågan. Att människor inte drivs av pengar i första hand är positivt på det sättet att då de tackar ja till ett jobb så är det garanterat av genuint engagemang inför uppgiften.

Som chef i många år har jag befunnit mig i en position där anställda hos mig märker snabbt nog att jobbet ser annorlunda ut med mig. Det är inga 9-5 jobb utan jobbet blir en del av ens liv, därför måste man tycka att det är kul och brinna för det samtidigt som man har engagemanget för det man gör. Sedan om personen sitter på Espresso house över en latte och jobbar en dag eller på kontoret spelar mig ingen roll. Bara jag har vetskapen om vart i processen vi ligger och om vi klarar veckans deadline. Frihet under ansvar är en utav mina grundpelare I mitt ledarskap. För jag tror inte enbart på att;  VD själv kan skapa en ny innovation som kommer ta bolaget till oanade höjder! Det är allra oftast de som jobbar längst ut i en organisation och närmast verksamheten som hittar nya lösningar på kundernas problem. Innovation växer nedifrån och upp. För en generation som är vana vid att ta för sig av luften i rummet är det inga problem att presentera modeller som kommer revidera de gamla för ledningsgruppen. Därefter är det viktigt att skapa en arbetsmiljö där alla medarbetare får komma till tals oberoende ålder, kön eller yrkeserfarenhet. För med den starka kommunikationen planas pyramider ut och vi blir mer jämlika. Det föder ett gott innovationsklimat.

Mina föräldrar har aldrig varit oroliga för att min kapacitet inte ska räcka till – den sträcker sig långt utanför deras egen inrutade vuxenbox. Deras oro har mer handlat om hur jag ska lyckas må bra I arbetsmarknaden med min enorma kreativitet, glöd och framåtandan i behåll. Som ni vet är jag 90-talist och tillhör den så kallade generation Y (som i engelskans ”why”) vars karaktärsdrag är ifrågasättande, individualism, otålighet, ambition och kreativitet, men för vissa även självöverskattning, naivitet och egoism. I flera år har jag varit trött på hur man inte ska kunna få vara bra på flera olika saker, ha olika yrkeskompetenser och vara bra på det man gör. Därefter har jag valt att vara med och leda den nya generationen in i arbetsmarknaden. Samtidigt som jag vill hjälpa dagens ledare att generationsanpassa sitt ledarskap och sina arbetsplatser. Oavsett om generation Y ses som ”obotliga egoister eller oslipade diamanter” har fleratals arbetsgivare ett intresse av att addera deras nytänkande till gamla erfarenheter.  För nyckeln till ledarskapets dörr finns hos ledaren själv: ”Först när du kan leda dig själv kan du leda andra”. Detta blir en utmaning för många inrutade ledare: att ständigt vara beredd att gå utanför sin ”komfortzon”, för att kunna möta medarbetarna på en djupare nivå än den invanda, välbekanta, sakliga nivån är nyttigt om du vill ha medarbetare som är engagerade I deras arbetsplats.

Att sätta värde på sig själv, att vända svaghet till styrka och att aldrig avunda andra deras framgång tar dig långt!

Det här med att vara stark. Och kvinna i detta samhälle är inte enkelt. Att välja rättvisan även om det betyder att jag förlorar så är det min vinst i alla mina beslut. Att alltid ha målet att göra rätt för mig och för min omgivning är aldrig ett alternativ. Att försöka leva ett gott liv där jag skapar goda relationer som både berikar mig och motparten är något jag har som grund. Men dessvärre är det inte alltid positivt att vara en stark kvinna i många människors ögon. Jag sticker ut, jag säger ifrån och framförallt har jag en åsikt. Många män och kvinnor för den delen klarar inte av starka kvinnor. Jag vet av egen erfarenhet att många relationer kraschar på grund av att kvinnan är för stark. Att ha ett chefs-ansvar redan som 23 år innebar för mig att rusta upp mig för att vara stark inför mina anställda, vara den som tar jobbiga beslut och även den som utvecklar och berömmer enskilda individer. Att jobba med enskilda individer med diverse olika behov lärde mig att möta människor i olika stadiet. Mitt första jobb efter min högskole-utbildning var som arbetsförmedlare, att coacha och hjälpa människor att bygga en handlingsplan för att få vara egen försörjande var en tuff utmaning. Snabbt kände jag att jag vill vara på andra sidan som arbetsgivare. Efter år som egenföretagare var jobbet som personalchef både en utmaning och en erfarenhet i mitt ledarskap. Jag har alltid haft gasen nära till hands och kört på i full fart hela livet. Ständigt haft en inre slavdrivare som piskat på, som sällan är helt nöjd och alltid vill mer – bättre, större och snabbare. Tidigare hade jag svårt att känna mig tillräcklig bara som jag är. Ofta måste jag prestera hela tiden. Den hungern och det drivet har tagit mig väldigt långt, men det har också gjort att jag gått miste om känslor och reflektioner. Det är svårt att stanna upp när ens huvud ständigt kör på i 180 och ligger steget före. Ibland upplever jag att det är svårt att vara i nuet och njuta av det. Jag har alltid varit min egen PT som pushat mig till det yttersta genom hela livet oavsett sammanhang. Men det beteendet förändrades när jag kände att jag behöver gå på terapi gällande min högprestation, och vet ni vad helt plötsligt blev jag medveten om mina strategier och handlingar. Dessutom kom jag till botten med varför jag agerat som jag gjort och vad som orsakar det. För mig har den här resan framför allt lärt mig att våga använda bromsen – att det är okej att sakta ner ibland, att jag är tillräcklig ändå. Det känns som att jag lär känna en helt ny sida av mig själv, egenskaper jag inte ens trodde att jag hade. Jag har haft väldigt svårt för att visa mig svag och blotta mina svagheter. Men jag kan vara lika svag som jag är stark. Och det vet folk som verkligen känner mig. Bara för att jag inte berättar om dåliga saker, så innebär det inte att jag är förskonad från det. Det är jag inte, tyvärr. Jag har råkat ut för att man dragit undan mattan under mina fötter, och då var jag verkligen inte särskilt stark när det hände. Tvärtom. Allt var nattsvart och jag föll ihop som ett korthus. Det var en fruktansvärd känsla. Sorgen var förlamande och jag tappade bort mig själv. Jag var konstant ledsen. Jag kände överhuvudtaget inte igenom mig själv längre. Och det var nog det som gjorde att jag mer eller mindre tvingade mig tillbaka till verkligheten. Och inte att förglömma, några fantastiska vänner som inte vek från min sida, bidrog också till det. Allt handlar om hur man förhåller sig. Det är okej att gråta. Det är okej att vara ledsen. Att sörja. Att älta. Allt det är okej. Men. Det är inte okej att göra dom sakerna för länge. Det är så lätt att man hamnar i en nedåtgående spiral och ju längre ner man kommer, desto svårare är det att ta sig upp. Det passade inte mig att vara svag för länge och att mitt mående ska vara beroende av andra. Då är det bara jag som kan sätta stopp. Och det gjorde jag. Det var svårt, men det gick.

Så min vän försök ta dig upp och utrusta dig själv. Det största misstaget många gör idag är att de placerar sina liv/lycka i andras händer. Det brukar oftast inte bli som man önskat sig, så vänd om ta ansvar över ditt liv. Ta ansvar över din existens som medborgare och medmänniska, gör nytta och gör det som skapar glädje inom dig. Jag tror på dig!

Avundsjuka tar aldrig ledigt och är svårare att bota än HAT!

Det var ett tag sen jag skrev men nu ska det bli bättre. Haft mycket med jobb och annat som tagit mycket av min tid. Men nu börjar ”lugnet” infinna sig. Snart påsk och jag ska medverka i expertpanelen inför ett projekt och känner djup glädje att kunna bidra med inspiration, stöd eller annat för att få människor att reflektera och våga satsa på sin egen drivkraft.

Som många av er inte kanske vet så har jag sex syskon som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, för att visa att jag finns där. Exakt samma sak gör jag mot mina vänner. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund och hur jag möter hat med kärlek och större förnuft.
Jag har sedan ung ålder alltid älskat affärer och företagsamhet. Men lika mycket som jag älskar business development så brinner jag för mänskliga frågor som berör oss alla. Att vara en god medborgare som vill göra rätt för sig och som alltid engagerar sig i samhällsdiskurser för att kunna bidra till förändring. Förändringar som var min största utmaning som tonåring har blivit min vardag idag. Jag jobbar mot stora komplexa organisationer med många olika förändringar både nationellt och internationellt. Jag sliter och kavlar upp ärmarna och jobbar stenhårt för att kunna bära det ansvar jag fått. Därefter har jag vant mig vid att arbeta med människor i olika stadier och med olika rädslor. Men det jag aldrig kommer vänja mig vid är avundsjuka eller rättare sagt, jag hittar på en falsk anklagelse för att kanske sätta käppar i hjulet för Zeina! Du ditt lilla troll kommer inte lyckas, jag kommer inte kasta tillbaka det du sagt om mig men det du sagt kommer du konfronteras om öppet i ett stort sammanhang där det kommer leda till konsekvenser. Ibland väljer vissa personer att jävlas med fel helvete. Och jag har nått min gräns. Min gräns för förtal, rasism och politisk-fjäska röven av mig för att kanske få ”bli någon”. Den politik jag står med och vill vara delaktig i skall inte tolerera smyg-rasister utan jobba för inkludering och bygga broar inte bränna gränserna mellan vi och dem.

Att vara en målmedveten kvinna som har lyckats bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra stör människor och istället för att glädjas för andra och fråga efter att få tips så hatar de. Min mor och far har alltid uppmuntrat mig i att jag har varit bra på att se till att få mina drömmar uppfyllda. Jag jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Så inget har kommit gratis min vän, även om många vill tro att jag lyckats av andra skäl. Jag ska ge ett konkret exempel; istället för att gratulera mig för något jag jobbat länge och aktivt med så argumenterar man om att jag blivit kvoterad som utländsk kvinna för att det behövs i gruppen. Med det sagt så har personen i fråga visat att den inte kunnat hantera andras framgångar stora som små utan att komma med en ”förolämpning” men istället förolämpar hen sig själv. Hen visar sig svag, otillräcklig och avundsjuk. Inte de vackraste egenskaperna.
I takt med att det har gått bra för mig har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och andra sociala mediers kölvatten, men också i mina privata ”sociala media”-flöde. Första gången jag utsattes för det så reagerade jag starkt. Jag vände ut och in på alla mina medverkande i media och i mitt skrivande men idag när det har hänt flertals gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.
Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor.

Ska vi titta närmare på avund ur ett arbetsperspektiv, Facken skriker efter högre löner, arbetsgivare och ekonomer vill hålla igen. Fullt rimliga förhandlingsstrategier från båda hållen. Det intressanta ligger dock i att de flesta arbetstagare ofta sneglar mer på andra yrkesgrupper än på sin egen. Det viktigaste tycks inte vara vilka löneökningar som är nationalekonomiskt motiverade, eller ens vad man själv får. Det allra viktigaste verkar i slutänden vara att ingen annan ska få mer. Här står vi alltså med svenska arbetare som med globala mått mätt ligger på en exceptionellt hög lönenivå, men samtidigt höjer ramaskri för att de har för lite betalt. Inte för att reallönen egentligen är usel, men för att någon annan kanske fått en hundralapp mer. Vi är framme vid den största dödssynden: Avundsjuka. Avunden har inslag från båda de tidigare genomgångna synderna: Högmod och girighet. Men där dessa ändå har något slags drivkraft att nå ett mål, är avunden enbart ett förtärande gift som långsamt förgör människor på insidan. Det märkliga i avunden är att den fäster uppmärksamhet på vad andra gör och har i stället för på oss själva. Några av dödssynderna har blivit legitima i vårt samhälle. Att frossa, att leva sexuellt utsvävande beskrivs till och med ofta med positiva ord. Annorlunda är det med avunden. Ingen ställer sig på torget och berättar stolt om hur avundsjuk man är.
Avund betyder att ”inte unna”. Religioner ser avund som ett av de allvarligaste hoten mot vår inre hälsa och moraliska väg. Människans allra första brott var ett direkt resultat av avundsjuka. Kain mördade sin bror Abel när han inte kunde med att se sin bror ha större framgång än han själv. Avunden gäller inte bara gentemot andra grupper, som i exemplet ovan med avtalsrörelsen. Nej, människor jämför sig generellt ännu mer med dem de betraktar som jämlika eller som befinner sig i samma sociala ställning som se själva. Att på något sätt halka efter en arbetskamrat kan bli en värkande tagg i egot, som man får brottas mycket med om man ska bli av med den.
Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av sociologerna tipsat om – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just de framgångsrikas framgång som gör mest ont för andra. Ajajaj.)
Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det maninte har. Bitterheten sår hela tiden bittra örter i våra tankar. Men de enda som skadas är vi själva. Att i stället med hjärtat glädja sig över sina medmänniskors framgångar förutsätter en viss mognad. Vi behöver öva oss i att vilja vår medmänniska det allra bästa, även när det innebär att han eller hon får mer uppmuntran eller större ekonomisk framgång än vi själva. Detta är sannerligen en utmanande attityd att odla. Men den är ack så omvälvande.
Paulus beskriver en livshållning där han insett avundens gift och sett styrkan i förnöjsamheten: ”Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist.” Att inte vara bunden av vare sig sina egna eller andras ägodelar eller eventuella framgångar, utan i stället leva i tacksamhet över allt det vi faktiskt fått, det är att välja det verkligt goda livet.

Jag vill inspirera människor till att våga drömma stort

Godmorgon mina vänner.

Idag tänkte jag skriva om att våga drömma stort och att kunna ge sig själv en klapp i axeln. Att drömma är en sak – att uppfylla dom är en annan sak. Man kan drömma om att jobba med ett visst yrke, resa jorden runt, bli av med ångest eller vad som helst. Jag vill så gärna peppa andra att kämpa för sina drömmar, det är svårt att ge specifika råd – men jag ska ge er mina vänner lite generella tips.

Drömmar har vi alla, vissa lyckas uppfylla sina drömmar andra inte, varför kan man undra?. Oftast vet inte många hur de ska nå till sina mål och drömmar. Därför stannar mångas drömmar kvar i stadiet i att ”bara” vara en dröm. De flesta drömmar går i uppfyllelse om man kämpar för dom. Hur svårt och jobbigt det än kan vara så kommer man belönas i slutändan. För framgång = hårt arbete. Drömmar glider inte in som en räkmacka.Jag har haft många drömmar, exempelvis när jag som 19-åring bestämde mig på att ”nu jävlar ska jag bli egenföretagare” så såg jag till att bli det. Delmålet var att bygga kundnöjdhet och återkommande kunder vilket jag gjorde på beställning första gången som 19åring. Andra delmålet var att vinna bästa affärsidé och vem tror ni kamade hem priset? Självaste ungdomen Zeina.

Jag lyckades få skapa och bygga mitt bolag som många drömmer om. Jag gled inte på en räkmacka (kände inga i branschen som hade min nish utan skapade mig kontakter på egen hand, mamma och pappa har aldrig varit i just den branschen heller). Skulle jag haft Designe-föräldrar skulle jag haft rätt kontakter från födsel, men jag skulle ändå tvingats prestera. Jag tog mig framåt av driv, vilja, passion, engagemang och en vilja av att utvecklas.

Idag drömmer jag om att fortsätta jobba inom HR rollen och utvecklas men även ta ett större ansvar inom politiken, som många av er vet så är jag en samhällsentreprenör. Jag vill förbättra det som saknas i samhället, driva nya sociala innovationer för ett bättre Sverige. Så min politiska roll kommer jag jobba stenhårt med, allt för att stå upp för det jag tror på, solidaritet, inkludering, mänskliga rättigheter och anti rasism. Jag har redan tagit steget mot rätt riktning men berättar mer om det längre fram. När alla bitar fallit på sin plats. Men tills dess ska jag ge er lite tips på hur man kan kriga sig fram och du – ge fan aldrig upp din dröm. DU kan bli (så länge det är realistiskt) vad du vill bara du ger dig fan på att det är de du ska bli.

1. Ge ALDRIG upp – Målet kan ibland vara närmare än du tror.
2. Visa din passion – Passion & engagemang utstrålar vilja!
3. Ingen är proffs i början – Ingen kan göra något perfekt i början, se dina första fotsteg framåt som utveckling!
4. Våga göra misstag – Klassikern – Man lär sig av sina misstag & utvärdera & försök förbättra misstagen next time
5. Sätt upp delmål – Exempelvis som egenföretagare kan man sätta upp små mål, stora som små men ha en tydlig affärsplan. För dina delmål kan bli kunskaper du kan behöva när det väl är skarpt läge.
6. Drömmar kan uppfyllas själv – men det blir betydligt jobbigare. Se till att du har någon som stöttar, peppar och ser dig.
7. Be branschfolk feedbacka dig – Om du drömmer om ett visst yrke etc, be någon som är proffs att feedbacka dig för att komma framåt.

För utan strategier och delmål kommer du stampa på samma ställe hela tiden – En utvecklingsprocess är en stor del av att nå ett mål. För att uppfylla en dröm är ingen dans på rosor, det är som ett pussel som blir komplett genom att prova sig fram och utvecklas. – Lägger jag ett pussel 100 gånger så kommer jag aldrig kunna det i början, men med tiden kommer delarna sätta sig på hjärnhinnan.

Det jag försöker säga är;  att allt kämpande och slit kan resultera till att belönas med att din dröm blir till verklighet. Tro mig, det kommer vara så jävla värt i slutändan. För snälla ge inte upp. Du kan om du vill.
Ni som kritiserar att ”det är inte så jävla lätt” – Nej, det är inte så jävla lätt. Det ska inte vara lätt heller. Men det ska vara utvecklande. Man ska lära sig saker, man ska ha kul på vägen.
Och en sista sak – För att nå toppen måste man ibland nå botten. Sluta aldrig kämpa – kör så du ryker och låt ingen köra över dig. Jag tror på dig!

En glittrig dag där nervositet och lycka gav mig modet att ta stegen mot scenen. Varje steg jag tog mot mitt delmål som nu stod framför mig gjorde att jag släppte rädslan att falla. Jag började tro på min drivkraft och var ett levande bevis på att unga entreprenörer inte skall dumförklaras. jag tror på dig! Och jag vill att DU också tror på sig själv. Det tar sin tid men tvivla inte på din kapacitet.

Ta inte av mig och ta inte på mig, det jag vägrar välja själv!

Hej mina vänner,

Tiden springer förbi och man hinner inte med alla ”måsten”, men nu tänker jag sätta mig ner och skriva om en omtalad debatt som har stört mig; kritiken mot att regeringsföreträdare bar huvudduk i Iran. Svenska handelsministern gjorde business i Iran och kritiseras kraftigt för att göra sitt jobb iklädd slöja. Detta stycke tyg som har blivit en så het potatis, ett sådant avskytt plagg som av de flesta eller i alla fall väldigt många svenskar har kommit att tolkas som det absolut mest kvinnoförnedrande ”modet” genom alla tider.

Jan Björklund uttryckte sig tydligt att slöjan är ett tecken på kvinnoförtryck. Vilket slöjan kan vara, om den bärs under tvång. Men väljer en kvinna frivilligt att klä av sig skall hon även frivilligt ha möjligheten att klä på sig. Kvinnors rättigheter är inte norm bundna, utan varje enskild kvinna (människa) skall ha rätten att utforma sitt liv såsom denne önskar. Jag är en stark förespråkare för feminism, jag vill leva i en värld där människors värde är lika oberoende vilket kön, bakgrund, ålder eller klass man härstammar ifrån.

Jag försöker absolut inte bagatellisera slöjan och dess innebörd, i ofria religiösa länder som exempelvis Iran är man straffbar om man inte väljer att ha slöja. I denna enskilda debatt förstår jag kvinnoförtrycket ur ett bredare perspektiv. Men man skall även tänka på hur man utformar sina uttalande, för i Jan Björklunds uttalande upplevde en stor del beslöjade kvinnor sig förtryckta då de frivilligt valt att bära slöja. Man hör ständigt att slöjan är ett kvinnoförnedrande plagg. Kvinnor tvingas av män att klä sig i slöja och därmed sexualiseras och skammas de, samt tvingas utöva en religion och kulturella seder som de egentligen inte vill utöva. För vem kan väl frivilligt vilja bli muslim? Islam är ju KVINNOFÖRNEDRANDE. Gör skillnad på kvinnor och män. Fy och usch, som att åka tillbaka till medeltiden. Kvinnan är alltså offer för våldsamma maktlystna män som genom en våldsam religion vill äga kvinnan. Med detta argument vill man förbjuda slöjor som plagg för att komma åt de maktlystna männen samt gärna begränsa denna särskilt kvinnoförnedrande religions utrymme i Sverige och i västvärlden. För att rädda kvinnor och barn från en våldets religion.

För mig som muslimsk kvinna är ovanstående uttalande helt vansinnigt, slöjan är som allt annat den kan både vara och inte vara kvinnoförnedrande. Detta stycke tyg betyder olika saker för olika människor. Det beror helt på vad vi laddar den med. VI bestämmer själva vad slöjan skall vara eller inte vara. Vi är medskapare till att den är kvinnoförnedrande, eller har samma värde som vilket stycke tyg som helst. Bara för att majoriteten plötsligt väljer att ladda en huvudduk med ett negativt värde så betyder det inte att det stämmer för alla. ALLA kulturer där könsmaktsordning råder gör skillnad på kvinnor och män.I alla kulturer är kvinnligt kodade plagg/yrken/beteende sämre än manligt kodade plagg/yrken/beteende.

Självklart tycker många iranier som flytt regimen där man lagstiftat om att kvinnor skall bära slöja – att slöjan är = förtryck. Men för många andra muslimer som inte kommer från länder där slöjan är ett tvång, så är slöjan en religiös symbol. Precis som korset många kristna bär runt halsen. Eller en kippa. Eller en sari, eller en turban. Låt mig jämföra med ett annat plagg som åkt upp och ner på moralskalan de senaste decennierna: den muskorta kjolen. Ett plagg som genom historien minst sagt har väckt moraliska diskussioner och som än i dag förekommer som argument till varför en tjej varit ”inbjudande” och ”slampig” och riskerar att få våldtäktsmän friade i våldtäktsdomar. Klär du dig i muskort kjol – som majoriteten laddar med idéer om sexualitet, samt sminkar dig som en ”hora” så får du skylla dig själv om du blir tafsad på, våldtagen eller om män inte förstår att din kropp inte är allmängods.

Ett annat exempel på att det inte behövs någon religion överhuvudtaget för att separera män från kvinnor är synen på våra kroppar och hur nakna de får vara. Kvinnor får inte visa sina överkroppar någonstans i vårt samhälle. De kan då dömas för förargelseväckande beteende. Kvinnors bröst är i vår kultur – och detta är viktigt – i vårt västerländska samhälle – helt och hållet sexulaliserade. Så pass sexualiserade att de anses stötande och ”äckligt” att amma öppet. Medan män kan knalla in på Böda Campings hamburgerbar och fritt fram tömma blåsan utan att någon lyfter ett ögonbryn. Män går fritt i naken överkropp utan att kvinnor kastar sig över och våldtar dem. Män har i alla tider bestämt hur kvinnor ska klä sig. Män har i alla tider skuldsatt kvinnors sexualitet på olika sätt.
I min mening är inte Islam är mer kvinnofientlig än andra religioner. Beroende på vem som tolkar religionen och vem som är mottagare av informationen. Kristendomen är på sina håll extremt kvinnoförtryckande. Se Donald Trump. Se kristen höger. Se förbudet mot kvinnliga präster inom katolska kyrkan. Se oskuldkravet. Se förbudet mot familjeplanering. Abortmotståndare. Se förbudet mot skilsmässa. Ja ni hör ju… Man behöver heller inte vara religiös för att hata kvinnor. Se SD´s ideologiska program. Se ny rysk lag som gör det möjligt att slå kvinnor och barn inom familjen utan straffpåföljd. Män hatar kvinnor med eller utan religiösa förtecken. ÖVER HELA VÄRLDEN, OAVSETT RELIGION.

Vill man förbjuda slöjan för att man tycker att religion bör vara en privatsak så bör man också driva linjen att skolan skall vara helt och hållet sekulär. Vi bör alltså upphöra att sjunga psalmer på skolavslutningar, fira Lucia, julpyssla, prata om Jesus och krubban, fira påsk och äta påsklunch osv. ALLA religiösa inslag bör då rätteligen förbjudas i offentligheten. Men när man framför detta motargument blir folk som bindgalna och kräver att få höra sin barn sjunga Den blomsterid, samt Lussa i kyrkan (blond luciaflicka, ej mörkhyad pojklucia)! Ska man förbjuda slöja, så bör man också förbjuda andra religiösa symboler. Men många av oss skulle känna oss jävligt begränsade och förbannade om skolan plötsligt förbjöd oss att låta våra barn bära ett litet guldkors runt halsen.

För att inte göra detta inlägg längre än vad jag orkar skriva så är min önska att: INGEN människa – man eller kvinna – får någonsin tvinga någon att klä sig på ett visst sätt. En kvinna som under en period i sitt liv vill klä sig buddhistisk munkklädsel, raka av sig håret och helt gå upp i sitt religiösa engagemang ska naturligtvis vara helt fri att göra det. En muslimsk kvinna som vill bära slöja skall naturligtvis få göra det. Kristna kvinnor som vill gå i kloster och i klä sig nunnedräkt skall naturligtvis få göra det! MEN INGEN SKA NÅGONSIN FÅ TVINGA OSS ATT SE UT PÅ VISSA SÄTT. I stället för att förbjuda bärandet av slöja så bör man förbjuda påtvingande av diverse klädesplagg. Såklart!

Som kvinna vill jag själv ta mina beslut och mina val, bortsett från vad omgivningen har för åsikter kring mina val. Men hur ska jag förändra världen om bara hälften utav oss är inbjudna och välkomna att delta i konversationen