Jag vill inte att din vilja tar slut, låt mig bära din sorg och smärta.

Efter att lyssnat på Tommy Ivarsson sommarprat så kan jag inte hålla tårarna längre. Mitt hjärta känner med hans sorg, hans rädsla och hans panik. Att ha en anhörig som lider av en livshotande sjukdom innebär en ständing rädsla om att förlora den man älskar. Att tappa fotfäste och leva i en mardröm full av oro och panik. Alltså, denna sjuka terror varje gång man ska få ett besked, man ber och hoppas från djupet av sitt hjärta att det äntligen ska vara ett positivt besked. En helt annan värld öppnar sig som man måste gå in i, ”beskedsvärlden”. Cancer är väntan, väntan, väntan och en stor dos av rädsla. Att leva bredvid cancern är fruktansvärt smärtsamt.

Minns fortfarande när beskedet landade hos mig, hur jag för 15 sekunder tappade andningen. Många tankar på få sekunder. Tömde alla mina frågor hos olika läkare (Tack för att ni orkade med alla mina funderingar) och försökte förstå vad som var nästa steg. Men hur skulle jag kunna ta in; att den jag älskar mest, min bästa vän, mitt hjärta om några år skulle kunna tas ifrån mig. Det gick inte, så jag bestämde mig där och då, FUCK IT! Jag bryr mig inte om vad läkarna säger, det här ska vi fixa! Vi ska ta oss igenom det här. Om läkarna ger oss 5 år, så siktar vi på 15 år till att börja med. Vi köper oss tid, det kommer nya läkemedel. Det går att bromsa, vi köper oss mer tid och längre fram kommer det finnas ett botemedel. Jag gick in i ett praktiskt läge, som vanligt… jag måste vara ett stöd, finnas till hands och ta hand om alla jag älskar. Lyssna, peppa och förbygga en stark tro på att detta fixar vi tillsammans. Dagligen påminnde jag mig sig själv att det här fixar vi. Min smärta, mina känslor, det kan jag ta senare. Men inte försvann min ständiga oro som gnagde, det jag var mest rädd för var om vi någonsin kommmer att förlora.

Vissa stunder gör sig starkt påminda, hur jag vägrade ringa hem och skrika ut all min sorg för jag vill inte belasta krossade hjärtan, utan varje dag på mitt jobb när allt blev jobbigt så låser jag om mig på toaletten. Jag fäller ner toalettlocket, tog  två ark med toalettpapper och så håller jag ett under vardera öga medan jag gråter. Jag gråter för att jag tappade hoppet och mitt hjärta gick sönder varje dag. Jag var tömd på den bensin som tidigare fyllt mig med glädje. Kollegor och vänner la inte märke då jag är expert på att hålla masken. Jag har inset på vägen att jag hellre låter nära tro att jag mår bra, än berätta för dem hur jag egentligen känner i denna smärtsamma sorg. Jag ville inte att andra skulle ”tycka synd om”, för ingen förstod vad vi genomgår. Vår smärta var enorm, likaså var detta våran sorg som ingen annan kunde känna med oss som familj.

Jag minns dagen då operation stod på schemat, hur jag och de jag älskar föll ihop i vår rädsla och hur våra löften om att allt kommer ordna sig började tina bort. Hur ångesten kröp sig inom oss, Att säga farväl till den man älskar är det värsta jag någonsin har böhövt göra. Att ge  en avskedspuss och få förklara för den man älskar hur viktig denne är för oss alla. Att stötta och ge motiverande pepp-talk som man själv inte längre kunde tro på då man är full av förtvivlan och rädslan att förlora gör sig påmind varje dag. Inte en dag går utan att jag tänker på hur värdelöst mitt liv är om inte du finns i den. Hur allt kommer kollapsa om din röst inte kommer eka i vårt hem, hur mycket livet kommer förlora utan din energi och ditt varma hjärta. Hur liten och tom jag kommer vara utan dig vid min sida.  Alla i familjen har lika mycket cancer som den som bär den. Vi slipper ju naturligtvis röntgen och alla jobbiga behandlingar, men vi bär alla på samma oro, ångest och rädsla. Det är exakt som i reklamen: ”1 av 3 får cancer, men alla drabbas”. Men i allt detta är det bara den som lider av sjukdomen som tvingas bära på de där förnedrande cancerbollarna. Bara han som har nåt inuti sig som vill ta över honom varje dag. Men ingen ska få ta honom ifrån oss, han vi älskar mer än allt annat i världen ska förebli våran.

Jag hatar cancer så jäkla mycket. Ordet ”hata” är starkt och jag använder det inte särskilt mycket, men just ”hata” kan jag använda många gånger när det handlar just om cancer. Å cancer, vad jag hatar dig. och vad du gjort med så många familjer! Om du skulle vara en person skulle jag sitta i fängelset för jag hade dödat dig. Usch, vad hemskt, men om det hade räddat de jag älskar och världens befolkning hade jag absolut tagit det straffet på mig. Ett lätt val för en gång skull. Ett lätt val för många. 

Men jag vet hur det är att att drunkna i sorgen som gör sig påmind varje dag. Det handlar om en stund. Jag kommer inte drunkna. Jag kanske rumlar runt några varv på botten, men sedan når jag ovanför vattenytan och får luft. Brisen lägger sig. Hjärtslagen saktar ner. Tårarna slutar rinna. Handen som hålls över munnen, som för att kväva skrik, vilar istället i knät. Jag kommer överleva morgondagen. Jag kommer att leva genom  morgondagen. För det är vad jag gör. Jag lever.

Om du redan valt att segregerar människor i språkbruket, hur sjutton ska du integrera dem i praktiken?

Efter några år inom politikens värld har jag flertals gånger hamnat i diskussioner vad gäller invandring och dess effekter på det svenska samhället. Men låt mig lägga fram mitt missnöje vad gäller retoriken som används i dialogen. En viktig fråga som borde ställas till alla partier är: När blir man svensk? och inte enbart skall  Åkesson och hans partivänner få besvara, när samtliga partier mer eller mindre frekvent använder ordet ”invandrare” i dialogen, bör det även tänka på hur de skapar klyftor mellan vi och dem!.

Mina föräldrar är födda och uppvuxna i mellanösterns Babylon (Iraq) och ”vandrade in” till Sverige sent 80-talet. De kan med andra ord köpa att de kallas för invandrare trots att de skämtsamt brukar fråga ; hur länge måste man vandra in i det här landet för att bli en del utav det? Mina föräldrar är dock inte lika roade av epitet ”andra generationens invandrare” som jag och många andra generationskamrater får. Många människor jag mött har försökt förklara ”Zeina, du har inte vandrat in här, alltså är du svensk” men i samma veva har jag fått utstå en hel del social exkludering. När jag och mina generationskamrater med annan etnisk bakgrund söker jobb så är det de med svenskklingande efternamn som får komma till arbetsintervju oftast. Faje Gani, i dag vd för tidningarna Nöjesguiden och Rodeo, fick efter 100 jobbsökningar komma på sin första jobbintervju först när han ändrat namnet i sin cv till Alex Niklasson. Därav blev mitt val av yrke inte kommen av slumpen utan när jag bestämt valde att arbeta inom HR fanns det ett driv inom mig; att jobba emot uteslutning av männsikor på grund av ras, etnicitet och kön. Idag har jag lyckats till stor del, jobbar enbart med kompetensbaserade verktyg där kunskap och erfarenheter står I fokus.  För kära politiker vi kan inte prata integration och kalla en grupp för svenskar, en annan för invandrare och en tredje för andra generationens invandrare. Om du redan valt att segregerar människor i språkbruket, hur sjutton ska du integrera dem i praktiken?  Integration är ett omtalat problem i Sverige. Politiker och många gånger även journalister verkar vara fullt upptagna med att visa sitt avstånd från SD i stället för att ta itu med problemet. Och när de väl försöker lösa problemet så snubblar de på sin egen retorik när de säger ”Vi vill ha invandrare till partiet”, eller när journalister ställer värderande frågor som ”Hur mycket invandring klarar Sverige av?”. Det lyser igenom att de som vill lösa problemen själva har problem: de frågor som journalister ställer till SD borde de ställa till sig själva och gemene man i Sverige.

Min tolkning är att var och en utav oss måste jobba med sin egen retorik och framförallt sina egna värderingar. Jag får ofta höra: ”Vilken bra svenska du pratar!”. Jag brukar ge en komplimang tillbaka och säga ”Tack, det gör du med!”. Då får jag det snopna svaret ”Men jag är ju svensk”. Då klappar jag dem på axeln ler och säger ”Nej vad skoj, du det är jag med”. Det är dags att folk slutar fråga mörkhyade, mörkhåriga och människor var de kommer ifrån egentligen. För egentligen är jag det jag känner mig för att vara – det är bara det att politiker och media har svårt att kalla mig och mina generationskamrater för det.

Integrationsarbetet är inte en handlingsplan vi ska arbeta med, utan det är vår inställning och människosyn som bör vara i fokus. Den retorik som används i dialogen eller de begrepp som man kategoriserar människor inom  främjar och ökar den sociala uteslutningen i samhället. Begreppet invandrare är idag starkt förankrat till ett negativt klang, vilket för många inklusive mig själv är nedlåtande i den bemärkelse denne används inom. Att vara Svensk är inget jag kopplar till yttre faktorer, då jag varken är ljus, blond eller störtförtjust i falukorv så kan jag fortfarende se mig som en svensk medborgare. Jag jobbar och är en del av utvecklinegn av vårt samhälle, det måste bli mer accepterat att vara svensk på olika sätt.

Jag vill att du ska vara lycklig utan att jag betalar med min egen lycka.

Många kan se det som att jag är en naiv människa som lever efter en filosofisk inställning på livet som inte kommer hålla I det individualistiska samhälle där jaget skall alltid komma först. Min älskade mamma bjöd alltid mig och mina syskon på det mesta. Hon var alltid den som tog notan och som såg till att kyl och frys alltid var full. Min föräldrars kommentar var att det tedde sig självfallet naturligt eftersom de hade det bätter ställt än jag vid det tillfället I livet. När jag började studera och få ett litet CSN-lån som inkomst så ville jag så mycket som jag bara kunde få betala för en fika eller något annat men mina föräldrar sa alltid bestämt ”nej” med motiveringen: ”När du är färdigutbildad, har en ett bra jobb och en skälig lön, kan du få bjuda mig på du önskar. Till dess ska vi betala, inte du.” Det dröjde 21 år tills jag fick bjuda mina föräldrar på det jag önskat mig  och jag kan säga att både mina föräldrar och jag var oerhört stolta det ögonblicket. Jag var glad att de lät mig få GE, något jag länge hade sett fram emot. Lycka handlar om mer än bara den altruistiska handlingen att ge utan att få något tillbaks. Alla har även rätten att ta emot. Detta uppmuntrar hjärtat och lägger en grund för ömsesidighet.

Med denna syn på livet har mina föräldrars filosofi blivit en del av mitt liv och mina relationer. Har jag det bra så vill jag gärna hjälpa de jag älskar som har det tufft. Livet blir så mycket batter när man staller upp för de man älskar, men jag har också påvägen mött människor som vill Ta men inte Ge dessa har jag punktmarkerat och plockat bort från mitt liv omgående. Ett ögonblick jag ALDRIG kommer glömma är när mina småsystrar hade tjänat ihop sina sommar pengar och vill bjuda på fika, dessa småhjärtan som jag alltid vill ta hand om vill ge utav det lilla de har. Det var inte det de gav utan deras omtanke bakom deras handling.

Oftast när jag frivilligt vill ta notan ser jag hur personen ifråga kan få dåligt samvete men jag säger som mina föräldrar ”När du har ett jobb, en bra lön, då kan du få betala. Till dess är det jag som betalar.”. Tacksamt men också med, i mitt tycke, oförtjänt dåligt samvete låter de mig betala. Jag får påminna dem om att de ställed upp för mig när jag var I behov. Vi har en skön vänskap som inte bygger på att man skriver upp tjänster och gentjänster. Vi säger istället att ”Det ordnar sig”. Så säger inte snåljåpar de säger ”du är skyldig mig denna summa”. Men mina fina vänner har flertals gånger bett mig lägga ned visakortet, vilket jag gör. Då det ger dem känslan av att de också får ge tillbaka och att behålla värdigheten som är enorm viktig att ha I åtanke. Människan vill känna att denne är värda något och många bygger sitt värde i att kunna ge. Jag har själv varit i den sitsen och vet hur stor lyckan var I att ge de jag älskar. Jag kommer aldrig sluta ge det bästa av mig till de jag älskar, Alltid och förevigt.

Jag är en person som inte vill ha gåvor; jag föredrar detaljerna och omtanken i det jag får. Att göra någon jag älskar lycklig innebär inte att jag förväntar mig något tillbaka. Vad jag däremot sätter HÖGST värde på är att få respekt, erkännande och ömsesidighet. Inget av detta jag uppskattar är något fysiskt, men det är något som rör vid själen och får mig att känna mig älskad. Så respekt är en av de viktigaste ingredienserna i mitt liv, aldrig kommer jag acceptera att bli sämre behandlad på grund av diverse olika anledningar utan jag står upp för mig själv och min intigritet.

Så länge det finns tid att ge så finns det även tid att våga ta emot. Det handlar inte om vem som bjuder mest utan det handlar om att finnas där och se igenom dina nära och käras behov. Att aldrig backa med att hjälpa med det du kan,  stort som litet betyder oerhört mycket. Jag kommer aldrig låta de få människor jag träffat som utnyttjat tillfällen där jag varit en god vän och ställt upp att förändra min bild av männskligheten och relationer. Jag fångar dig när du faller. Mahatma Gandi sade att ”det bästa sättet att hitta dig själv är att tjäna andra”. Detta är ett nobelt mål, men vi bör inte förväxla detta med emotionella relationer där ”att ge och ta” är en del av samma cirkel.

Dags för dig att lämna din comfort zone en stund

Jag får oftast höra att dagens ungdomar vet ingenting om att slita. På min farfars tid klev man upp fem timmar innan jobbet började för att cykla den långa vägen och ha tid till godo ut i fall att cykeln fick punktering på vägen. Idag kliver ungdomarna upp fem minuter innan jobbet, de tappar motivationen för hela dagen om inte frukostbilden på Instagram fått tillräckligt många likes. En uppfattning många har om 90-talister är att VI är lata, alldeles för behovsstyrda, och att vi lägger fokus på fel saker. Med curlingföräldrar som aldrig låtit oss möta ett problem och gärna följer med på arbetsintervjun känns förklaringen till varför det är så given generation. Men är det verkligen så? Tänk om denne generation har egenskaper som andra generationer saknar och kan bidra med en helt ny form av utveckling. Oavsett inställning till 90-talisterna så är en sak säker: de kommer att göra skillnad och är definitivt inga förvaltare. Dessutom kommer de inte att söka sig till fasta arbetsplatser på samma sätt som tidigare generationer gjort så då kräver det att företagen vet hur de ska attrahera unga talanger.

Som HR-specialist ser jag att dessa ungdomar har en helt annan approach för yrkeslivet och visst är jag en utav de drivna 90-talister som kommer utmana arbetsgivare och inspirera HR arbetet mot en digitaliserad framtid. Jag tror att vi unga tillskillnad från äldre generationer vill ta mer plats på jobbet. Vi vill vara engagerade i företaget och känna att vi är en del av det som händer. Vi vill inte ha 8-5 jobb utan privat/arbetsliv är inte uppdelat på samma sätt. Vi ser hellre jobbet som vår livsstil – Därför blir vi också mer kräsna om var vi jobbar och det kan vara en nackdel för oss i början eftersom vi gärna hittar genvägar och skippar att ta tråkiga jobb och kanske hellre står utan.  Dock måste jag även tillägga att just ordet ”genväg” känns fel. Bara för att man inte vill gå en traditionell väg med att plugga fem år, slava på ICA samtidigt och sedan ha några hund-år innan du får ditt ”riktiga jobb” så betyder inte de att man vill glida igenom. Det finns snarare alternative och där gör man egna val.  Som 19 åring valde jag att driva eget företag, det var det bästa jag gjorde. Jag jobbade mig uppåt och lärde mig vikten av kundnöjdhet samtidigt som jag lärde känna nya sidor av mig själv som arbetsgivare. Därför, välj den väg där du kommer kunna göra jobbet bäst. Ju bättre du är, ju snabbare kan du klättra på karriärstegen. Ju högre upp du är, desto större valmöjligheter.

Något jag uppmärksammat vad gäller mig själv är att frihet och personlig utveckling är mer värt än pengar. Att få en hög lön och stark ekonomisk standard är inget självändamål. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig alls om pengar, men frihet kommer alltid att komma i första hand. Många av de som kliver in på arbetsmarknaden nu kommer inte att fråga hur lönekuvertet ser ut utan hur möjligheten att själv påverka sin arbetssituation kommer vara. Då gäller det att rekryteraren har svar på den frågan. Att människor inte drivs av pengar i första hand är positivt på det sättet att då de tackar ja till ett jobb så är det garanterat av genuint engagemang inför uppgiften.

Som chef i många år har jag befunnit mig i en position där anställda hos mig märker snabbt nog att jobbet ser annorlunda ut med mig. Det är inga 9-5 jobb utan jobbet blir en del av ens liv, därför måste man tycka att det är kul och brinna för det samtidigt som man har engagemanget för det man gör. Sedan om personen sitter på Espresso house över en latte och jobbar en dag eller på kontoret spelar mig ingen roll. Bara jag har vetskapen om vart i processen vi ligger och om vi klarar veckans deadline. Frihet under ansvar är en utav mina grundpelare I mitt ledarskap. För jag tror inte enbart på att;  VD själv kan skapa en ny innovation som kommer ta bolaget till oanade höjder! Det är allra oftast de som jobbar längst ut i en organisation och närmast verksamheten som hittar nya lösningar på kundernas problem. Innovation växer nedifrån och upp. För en generation som är vana vid att ta för sig av luften i rummet är det inga problem att presentera modeller som kommer revidera de gamla för ledningsgruppen. Därefter är det viktigt att skapa en arbetsmiljö där alla medarbetare får komma till tals oberoende ålder, kön eller yrkeserfarenhet. För med den starka kommunikationen planas pyramider ut och vi blir mer jämlika. Det föder ett gott innovationsklimat.

Mina föräldrar har aldrig varit oroliga för att min kapacitet inte ska räcka till – den sträcker sig långt utanför deras egen inrutade vuxenbox. Deras oro har mer handlat om hur jag ska lyckas må bra I arbetsmarknaden med min enorma kreativitet, glöd och framåtandan i behåll. Som ni vet är jag 90-talist och tillhör den så kallade generation Y (som i engelskans ”why”) vars karaktärsdrag är ifrågasättande, individualism, otålighet, ambition och kreativitet, men för vissa även självöverskattning, naivitet och egoism. I flera år har jag varit trött på hur man inte ska kunna få vara bra på flera olika saker, ha olika yrkeskompetenser och vara bra på det man gör. Därefter har jag valt att vara med och leda den nya generationen in i arbetsmarknaden. Samtidigt som jag vill hjälpa dagens ledare att generationsanpassa sitt ledarskap och sina arbetsplatser. Oavsett om generation Y ses som ”obotliga egoister eller oslipade diamanter” har fleratals arbetsgivare ett intresse av att addera deras nytänkande till gamla erfarenheter.  För nyckeln till ledarskapets dörr finns hos ledaren själv: ”Först när du kan leda dig själv kan du leda andra”. Detta blir en utmaning för många inrutade ledare: att ständigt vara beredd att gå utanför sin ”komfortzon”, för att kunna möta medarbetarna på en djupare nivå än den invanda, välbekanta, sakliga nivån är nyttigt om du vill ha medarbetare som är engagerade I deras arbetsplats.

För jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än

Jag sitter med en intervju som jag skall delta i och läser en utav frågorna som ligger i kategorin relationer. En kategori jag tycker är obehaglig att fördjupa sig inom då det inte enbart gäller mig utan kan involvera en annan part. Men frågan lyder som sådan; ”Vad önskar du att du visste när du var 18 år?” och mina tankar började tänka på allt jag genomgått och då sa jag utan reflektion ”Att hjärtan läker”. För ett tag trodde jag verkligen inte att det gick. Egentligen till alldeles nyligen. Det tog mig 15 månader att komma över min kärlek en gång. Under dessa månader fanns det stunder då jag var övertygad om att det inte kommer gå. Det hade gått så lång tid tillslut att jag hade gett upp hoppet om att helt gå vidare. Även om jag stundtals var nära var jag aldrig riktigt helt där. Jag kunde stå vid mållinjen, men jag klev aldrig över den.

Det hände alltid något som fick mig att backa tillbaka några steg. Ibland nästan vända och springa tillbaka mot start. Så många gånger som jag var tillbaka i ruta ett. Några månader efter avslutet kunde jag fortfarande bryta ihop på kontoret. Han påverkade mig som ingen annan någonsin hade gjort. Det hela var fruktansvärt smärtsamt och destruktivt, allt var ohanterbart. Jag kunde inte styra över det hur mycket jag än försökte. De tårarna som kom, de var inga tårar efter en kväll för mycket eller små snyftningar, de var bara äkta och smärtsamma som fan. Tänkte ett tag att det måste ju någon gång ta slut men det lagret fylldes på och tömdes om vartannat. En disktrasa som fylls med vatten och kramas ut.

Jag träffade någon under den här tiden. Det hela var inte så seriöst och mestadels stökigt, men jag gillade vad det gjorde med mig. Jag lärde mig att jag kunde träffa människor efter honom som fick mig att verkligen sprudla. Jag minns en middag jag var på där jag tänkte att nu, exakt nu, är jag mitt bästa jag. För att han gör mig glad och bubblig. Så mycket ångest försvann i samband med denna människa. Och sen ännu längre efter, efter de här 14 månaderna och allting, så träffade jag någon som gav mig fjärilar i magen. Jag tyckte så mycket om den jag var i dennes närhet. Som verkligen och helt säkert fick mig att inse att hjärtan läker och man faktiskt kan träffa någon som man bara har det jävligt bra, fint och härligt med. Jag är väldigt tacksam över det här. Hjärtan läker men ibland tar det tid. Väldigt lång tid. Ibland tror man att det aldrig kommer gå, sen är det som att det bara släpper och allt går. Ungefär som att sitta med en lång ekvation i skolan och inte kunna lösa den, testa nya lösningar, sudda ut och göra om – så löser sig allt plötsligt när man lägger den sista siffran rätt. Den bästa känslan som finns. Hjärtesorg handlar om tålamod och styrka. Sen uppskattar man livet tusen gånger mer efter allt… när man gått och blivit lycklig igen. Och då är man tacksam när det kommer in folk i ens liv som får en att bli glad. Bara så, helt enkelt glad.

Ja, jag önskar att jag kunde känna likadant för honom som jag kände för någon annan. Han är smartare och snällare och mer allmänbildad- och mycket mer intresserad av mig. Han har alla fördelar men ändå saknas något. Och hur jag än funderar på det förblir det omöjligt att förklara i annat än sådan terminologi. Det pirrar till lite trevligt när jag ser honom, men det rubbar inte marken jag går på. Det är inte som om jorden höll på att gå under. Jag vill tro stenhårt på att man aldrig ska behöva nöja sig med mindre än jordskalv och andningsuppehåll.

Ska hjärtat slå för karriär eller kärlek?

Inspirationen är på topp, ovissheten är dock större och rädslan infinner sig inom mig. När man drömmer stort som jag gör så kan man landa hårt, men den risken är värd att ta för min del. Jag har länge jobbat med två projekt, äntligen skall en utav bolagen startas upp igen, denna gång i Malmö. Med god erfarenhet och smarta lösningar väljer jag en jurist som kompanjon i denna process. Att vara två starka entreprenörer med en viljestyrka som flyttar berg kommer vara nyckeln till vår framgång. Vi är olika men på något sätt ser vi business från olika synvinklar som leder till strategisk framgång. Men mitt i alla dessa projekt jag jobbar med och mitt heltidsarbete, så blir frågan som ekar; Är karriären viktigare än kärlekslivet?
Jag svarar nog både ja och nej på denna fråga. Jag träffar många kvinnor och män som har uppfattningen om att lyckan är komplett med partner och familj, och andra som ser lyckan i prestationer och karriären. Jag personligen rekommenderar en balans mellan de två elementen. Sätt aldrig dina personliga drömmar och mål åt sidan för kärleken, detta på grund av att du inte kommer känna en tillfredställelse med dig själv då du uppoffrat dina drömmar för en annan individ. Mina tankar och reflektioner kring äktenskap och karriär bottnar i att jag lärt mig att prioriterat mig själv. Att växa upp i en familj som alltid stöttar mina framgångar och som pushar mig till nästa steg har gjort att jag vågat flyga och testa mina vingar, och varje dag lär jag känna mig själv på ett annat sätt. Den känslan har jag inte kunnat få i en relation, därefter väljer jag karriären alla dagar i veckan.
Av den enkla anledning att ha fullständig kontroll över mitt eget liv. Vad menar hon nu kanske ni undrar? Jag tycker att det här med kärlek och karriär är något som ständigt sägs att det inte går att få ihop. Jag har själv gjort ett beslut i mitt liv där jag och mannen jag var i förhållande med beslöt oss för att bryta upp pågrund av att vi ville satsa på olika saker jag valde karriären. Som jag nämnde ovan är jag en person som vill ha kontroll över mitt liv för och därför stör kärleken mig. Jag kan inte njuta av allt det där underbara sakerna som har med kärlek att göra utan jag ser allt som ett hinder. Som att sitta på jobbet och bara längta att åka hem för att få vara med honom, eller strunta i att gå på jobb-festen för att man bara vill vara tillsammans, eller att ligga sömnlös på grund av ett gräl eller alla rädslor för att kärleken inte är tillräcklig. Ur min synvinkel blir resultatet detta. Du mår inte alltid fullständigt bra så du presterar inte lika bra på de områden du tagit dig åt eftersom du inte är fullt fokuserad och engagerad. Du missar fester som är goda chanser att nätverka på för du vet aldrig vem du kan springa på. Du får inte sömn på din affärsresa och är därför trött, dessutom kanske du tackar nej någon gång för du vet hur jobbigt det är att vara ifrån varandra. Så min vän är du fast i ett förhållande du känner dig begränsad i, eller har du kanske satt dina drömmar i hyllan för någon annan, Då kanske det är dags att tänka om, du behöver kanske inte lämna men du bör våga vara ärlig mot dig själv.
Just nu får jag panik av den känslan. Att tycka om nån så mycket att den har kontrollen bara genom att vara sig själv och att du tycker om den andra människan så mycket. Jag har vänner som tycker jag tänker helt galet men jag ser det som att det kommer när jag är äldre. Jag är bara 27år och jag ser ingen brådska. Det farliga är väll att man aldrig blir ”redo”. Vad tycker ni? Borde man strunta i kärleken och satsa på karriären? Eller är det kärleken som är det största här på jorden och den bör tas vara på?
 

Dina ord om framtiden skrämmer mig, men din kärlek den är min trygga punkt. Att leva utan dig är aldrig ett val. Men att leva med dig är en utmaning. Kärleken tar aldrig slut men begränsningarna i den livsstil du har är en skrämmande faktor. Att våga utvecklas och att utmanas tillsammans är inte lätt. Två viljestarka personer som vägrar kompromissa, med åren så bygger vi båda våra vägar och jag vet djupt inom mig har vi byggt ihop mycket som vi inte insett ännu. Kanske vaknar vi snart, eller så föreblir vi sovande i vår ohjälpliga kärlek.  Jag älskar dig stjärnstop!

Att sätta värde på sig själv, att vända svaghet till styrka och att aldrig avunda andra deras framgång tar dig långt!

Det här med att vara stark. Och kvinna i detta samhälle är inte enkelt. Att välja rättvisan även om det betyder att jag förlorar så är det min vinst i alla mina beslut. Att alltid ha målet att göra rätt för mig och för min omgivning är aldrig ett alternativ. Att försöka leva ett gott liv där jag skapar goda relationer som både berikar mig och motparten är något jag har som grund. Men dessvärre är det inte alltid positivt att vara en stark kvinna i många människors ögon. Jag sticker ut, jag säger ifrån och framförallt har jag en åsikt. Många män och kvinnor för den delen klarar inte av starka kvinnor. Jag vet av egen erfarenhet att många relationer kraschar på grund av att kvinnan är för stark. Att ha ett chefs-ansvar redan som 23 år innebar för mig att rusta upp mig för att vara stark inför mina anställda, vara den som tar jobbiga beslut och även den som utvecklar och berömmer enskilda individer. Att jobba med enskilda individer med diverse olika behov lärde mig att möta människor i olika stadiet. Mitt första jobb efter min högskole-utbildning var som arbetsförmedlare, att coacha och hjälpa människor att bygga en handlingsplan för att få vara egen försörjande var en tuff utmaning. Snabbt kände jag att jag vill vara på andra sidan som arbetsgivare. Efter år som egenföretagare var jobbet som personalchef både en utmaning och en erfarenhet i mitt ledarskap. Jag har alltid haft gasen nära till hands och kört på i full fart hela livet. Ständigt haft en inre slavdrivare som piskat på, som sällan är helt nöjd och alltid vill mer – bättre, större och snabbare. Tidigare hade jag svårt att känna mig tillräcklig bara som jag är. Ofta måste jag prestera hela tiden. Den hungern och det drivet har tagit mig väldigt långt, men det har också gjort att jag gått miste om känslor och reflektioner. Det är svårt att stanna upp när ens huvud ständigt kör på i 180 och ligger steget före. Ibland upplever jag att det är svårt att vara i nuet och njuta av det. Jag har alltid varit min egen PT som pushat mig till det yttersta genom hela livet oavsett sammanhang. Men det beteendet förändrades när jag kände att jag behöver gå på terapi gällande min högprestation, och vet ni vad helt plötsligt blev jag medveten om mina strategier och handlingar. Dessutom kom jag till botten med varför jag agerat som jag gjort och vad som orsakar det. För mig har den här resan framför allt lärt mig att våga använda bromsen – att det är okej att sakta ner ibland, att jag är tillräcklig ändå. Det känns som att jag lär känna en helt ny sida av mig själv, egenskaper jag inte ens trodde att jag hade. Jag har haft väldigt svårt för att visa mig svag och blotta mina svagheter. Men jag kan vara lika svag som jag är stark. Och det vet folk som verkligen känner mig. Bara för att jag inte berättar om dåliga saker, så innebär det inte att jag är förskonad från det. Det är jag inte, tyvärr. Jag har råkat ut för att man dragit undan mattan under mina fötter, och då var jag verkligen inte särskilt stark när det hände. Tvärtom. Allt var nattsvart och jag föll ihop som ett korthus. Det var en fruktansvärd känsla. Sorgen var förlamande och jag tappade bort mig själv. Jag var konstant ledsen. Jag kände överhuvudtaget inte igenom mig själv längre. Och det var nog det som gjorde att jag mer eller mindre tvingade mig tillbaka till verkligheten. Och inte att förglömma, några fantastiska vänner som inte vek från min sida, bidrog också till det. Allt handlar om hur man förhåller sig. Det är okej att gråta. Det är okej att vara ledsen. Att sörja. Att älta. Allt det är okej. Men. Det är inte okej att göra dom sakerna för länge. Det är så lätt att man hamnar i en nedåtgående spiral och ju längre ner man kommer, desto svårare är det att ta sig upp. Det passade inte mig att vara svag för länge och att mitt mående ska vara beroende av andra. Då är det bara jag som kan sätta stopp. Och det gjorde jag. Det var svårt, men det gick.

Så min vän försök ta dig upp och utrusta dig själv. Det största misstaget många gör idag är att de placerar sina liv/lycka i andras händer. Det brukar oftast inte bli som man önskat sig, så vänd om ta ansvar över ditt liv. Ta ansvar över din existens som medborgare och medmänniska, gör nytta och gör det som skapar glädje inom dig. Jag tror på dig!

Avundsjuka tar aldrig ledigt och är svårare att bota än HAT!

Det var ett tag sen jag skrev men nu ska det bli bättre. Haft mycket med jobb och annat som tagit mycket av min tid. Men nu börjar ”lugnet” infinna sig. Snart påsk och jag ska medverka i expertpanelen inför ett projekt och känner djup glädje att kunna bidra med inspiration, stöd eller annat för att få människor att reflektera och våga satsa på sin egen drivkraft.

Som många av er inte kanske vet så har jag sex syskon som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, för att visa att jag finns där. Exakt samma sak gör jag mot mina vänner. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund och hur jag möter hat med kärlek och större förnuft.
Jag har sedan ung ålder alltid älskat affärer och företagsamhet. Men lika mycket som jag älskar business development så brinner jag för mänskliga frågor som berör oss alla. Att vara en god medborgare som vill göra rätt för sig och som alltid engagerar sig i samhällsdiskurser för att kunna bidra till förändring. Förändringar som var min största utmaning som tonåring har blivit min vardag idag. Jag jobbar mot stora komplexa organisationer med många olika förändringar både nationellt och internationellt. Jag sliter och kavlar upp ärmarna och jobbar stenhårt för att kunna bära det ansvar jag fått. Därefter har jag vant mig vid att arbeta med människor i olika stadier och med olika rädslor. Men det jag aldrig kommer vänja mig vid är avundsjuka eller rättare sagt, jag hittar på en falsk anklagelse för att kanske sätta käppar i hjulet för Zeina! Du ditt lilla troll kommer inte lyckas, jag kommer inte kasta tillbaka det du sagt om mig men det du sagt kommer du konfronteras om öppet i ett stort sammanhang där det kommer leda till konsekvenser. Ibland väljer vissa personer att jävlas med fel helvete. Och jag har nått min gräns. Min gräns för förtal, rasism och politisk-fjäska röven av mig för att kanske få ”bli någon”. Den politik jag står med och vill vara delaktig i skall inte tolerera smyg-rasister utan jobba för inkludering och bygga broar inte bränna gränserna mellan vi och dem.

Att vara en målmedveten kvinna som har lyckats bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra stör människor och istället för att glädjas för andra och fråga efter att få tips så hatar de. Min mor och far har alltid uppmuntrat mig i att jag har varit bra på att se till att få mina drömmar uppfyllda. Jag jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Så inget har kommit gratis min vän, även om många vill tro att jag lyckats av andra skäl. Jag ska ge ett konkret exempel; istället för att gratulera mig för något jag jobbat länge och aktivt med så argumenterar man om att jag blivit kvoterad som utländsk kvinna för att det behövs i gruppen. Med det sagt så har personen i fråga visat att den inte kunnat hantera andras framgångar stora som små utan att komma med en ”förolämpning” men istället förolämpar hen sig själv. Hen visar sig svag, otillräcklig och avundsjuk. Inte de vackraste egenskaperna.
I takt med att det har gått bra för mig har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och andra sociala mediers kölvatten, men också i mina privata ”sociala media”-flöde. Första gången jag utsattes för det så reagerade jag starkt. Jag vände ut och in på alla mina medverkande i media och i mitt skrivande men idag när det har hänt flertals gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.
Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor.

Ska vi titta närmare på avund ur ett arbetsperspektiv, Facken skriker efter högre löner, arbetsgivare och ekonomer vill hålla igen. Fullt rimliga förhandlingsstrategier från båda hållen. Det intressanta ligger dock i att de flesta arbetstagare ofta sneglar mer på andra yrkesgrupper än på sin egen. Det viktigaste tycks inte vara vilka löneökningar som är nationalekonomiskt motiverade, eller ens vad man själv får. Det allra viktigaste verkar i slutänden vara att ingen annan ska få mer. Här står vi alltså med svenska arbetare som med globala mått mätt ligger på en exceptionellt hög lönenivå, men samtidigt höjer ramaskri för att de har för lite betalt. Inte för att reallönen egentligen är usel, men för att någon annan kanske fått en hundralapp mer. Vi är framme vid den största dödssynden: Avundsjuka. Avunden har inslag från båda de tidigare genomgångna synderna: Högmod och girighet. Men där dessa ändå har något slags drivkraft att nå ett mål, är avunden enbart ett förtärande gift som långsamt förgör människor på insidan. Det märkliga i avunden är att den fäster uppmärksamhet på vad andra gör och har i stället för på oss själva. Några av dödssynderna har blivit legitima i vårt samhälle. Att frossa, att leva sexuellt utsvävande beskrivs till och med ofta med positiva ord. Annorlunda är det med avunden. Ingen ställer sig på torget och berättar stolt om hur avundsjuk man är.
Avund betyder att ”inte unna”. Religioner ser avund som ett av de allvarligaste hoten mot vår inre hälsa och moraliska väg. Människans allra första brott var ett direkt resultat av avundsjuka. Kain mördade sin bror Abel när han inte kunde med att se sin bror ha större framgång än han själv. Avunden gäller inte bara gentemot andra grupper, som i exemplet ovan med avtalsrörelsen. Nej, människor jämför sig generellt ännu mer med dem de betraktar som jämlika eller som befinner sig i samma sociala ställning som se själva. Att på något sätt halka efter en arbetskamrat kan bli en värkande tagg i egot, som man får brottas mycket med om man ska bli av med den.
Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av sociologerna tipsat om – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just de framgångsrikas framgång som gör mest ont för andra. Ajajaj.)
Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det maninte har. Bitterheten sår hela tiden bittra örter i våra tankar. Men de enda som skadas är vi själva. Att i stället med hjärtat glädja sig över sina medmänniskors framgångar förutsätter en viss mognad. Vi behöver öva oss i att vilja vår medmänniska det allra bästa, även när det innebär att han eller hon får mer uppmuntran eller större ekonomisk framgång än vi själva. Detta är sannerligen en utmanande attityd att odla. Men den är ack så omvälvande.
Paulus beskriver en livshållning där han insett avundens gift och sett styrkan i förnöjsamheten: ”Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist.” Att inte vara bunden av vare sig sina egna eller andras ägodelar eller eventuella framgångar, utan i stället leva i tacksamhet över allt det vi faktiskt fått, det är att välja det verkligt goda livet.

Jag vill inspirera människor till att våga drömma stort

Godmorgon mina vänner.

Idag tänkte jag skriva om att våga drömma stort och att kunna ge sig själv en klapp i axeln. Att drömma är en sak – att uppfylla dom är en annan sak. Man kan drömma om att jobba med ett visst yrke, resa jorden runt, bli av med ångest eller vad som helst. Jag vill så gärna peppa andra att kämpa för sina drömmar, det är svårt att ge specifika råd – men jag ska ge er mina vänner lite generella tips.

Drömmar har vi alla, vissa lyckas uppfylla sina drömmar andra inte, varför kan man undra?. Oftast vet inte många hur de ska nå till sina mål och drömmar. Därför stannar mångas drömmar kvar i stadiet i att ”bara” vara en dröm. De flesta drömmar går i uppfyllelse om man kämpar för dom. Hur svårt och jobbigt det än kan vara så kommer man belönas i slutändan. För framgång = hårt arbete. Drömmar glider inte in som en räkmacka.Jag har haft många drömmar, exempelvis när jag som 19-åring bestämde mig på att ”nu jävlar ska jag bli egenföretagare” så såg jag till att bli det. Delmålet var att bygga kundnöjdhet och återkommande kunder vilket jag gjorde på beställning första gången som 19åring. Andra delmålet var att vinna bästa affärsidé och vem tror ni kamade hem priset? Självaste ungdomen Zeina.

Jag lyckades få skapa och bygga mitt bolag som många drömmer om. Jag gled inte på en räkmacka (kände inga i branschen som hade min nish utan skapade mig kontakter på egen hand, mamma och pappa har aldrig varit i just den branschen heller). Skulle jag haft Designe-föräldrar skulle jag haft rätt kontakter från födsel, men jag skulle ändå tvingats prestera. Jag tog mig framåt av driv, vilja, passion, engagemang och en vilja av att utvecklas.

Idag drömmer jag om att fortsätta jobba inom HR rollen och utvecklas men även ta ett större ansvar inom politiken, som många av er vet så är jag en samhällsentreprenör. Jag vill förbättra det som saknas i samhället, driva nya sociala innovationer för ett bättre Sverige. Så min politiska roll kommer jag jobba stenhårt med, allt för att stå upp för det jag tror på, solidaritet, inkludering, mänskliga rättigheter och anti rasism. Jag har redan tagit steget mot rätt riktning men berättar mer om det längre fram. När alla bitar fallit på sin plats. Men tills dess ska jag ge er lite tips på hur man kan kriga sig fram och du – ge fan aldrig upp din dröm. DU kan bli (så länge det är realistiskt) vad du vill bara du ger dig fan på att det är de du ska bli.

1. Ge ALDRIG upp – Målet kan ibland vara närmare än du tror.
2. Visa din passion – Passion & engagemang utstrålar vilja!
3. Ingen är proffs i början – Ingen kan göra något perfekt i början, se dina första fotsteg framåt som utveckling!
4. Våga göra misstag – Klassikern – Man lär sig av sina misstag & utvärdera & försök förbättra misstagen next time
5. Sätt upp delmål – Exempelvis som egenföretagare kan man sätta upp små mål, stora som små men ha en tydlig affärsplan. För dina delmål kan bli kunskaper du kan behöva när det väl är skarpt läge.
6. Drömmar kan uppfyllas själv – men det blir betydligt jobbigare. Se till att du har någon som stöttar, peppar och ser dig.
7. Be branschfolk feedbacka dig – Om du drömmer om ett visst yrke etc, be någon som är proffs att feedbacka dig för att komma framåt.

För utan strategier och delmål kommer du stampa på samma ställe hela tiden – En utvecklingsprocess är en stor del av att nå ett mål. För att uppfylla en dröm är ingen dans på rosor, det är som ett pussel som blir komplett genom att prova sig fram och utvecklas. – Lägger jag ett pussel 100 gånger så kommer jag aldrig kunna det i början, men med tiden kommer delarna sätta sig på hjärnhinnan.

Det jag försöker säga är;  att allt kämpande och slit kan resultera till att belönas med att din dröm blir till verklighet. Tro mig, det kommer vara så jävla värt i slutändan. För snälla ge inte upp. Du kan om du vill.
Ni som kritiserar att ”det är inte så jävla lätt” – Nej, det är inte så jävla lätt. Det ska inte vara lätt heller. Men det ska vara utvecklande. Man ska lära sig saker, man ska ha kul på vägen.
Och en sista sak – För att nå toppen måste man ibland nå botten. Sluta aldrig kämpa – kör så du ryker och låt ingen köra över dig. Jag tror på dig!

En glittrig dag där nervositet och lycka gav mig modet att ta stegen mot scenen. Varje steg jag tog mot mitt delmål som nu stod framför mig gjorde att jag släppte rädslan att falla. Jag började tro på min drivkraft och var ett levande bevis på att unga entreprenörer inte skall dumförklaras. jag tror på dig! Och jag vill att DU också tror på sig själv. Det tar sin tid men tvivla inte på din kapacitet.

Du och jag mot världen.

Hej min vän,

Hoppas din start på denna dag som går i kärlekens tecken är lika bra som min. Ibland har jag så mycket kärlek i mitt hjärta att jag tror det ska sprängas. Seriöst, det kan inte vara hälsosamt. Jag älskar så mycket att jag tror jag ska gå sönder. Jag kan få ett sms av en vän eller höra hur någon jag håller kär pratar om mig när jag inte hör, och mitt hjärta bara dör. Jag ställer mig så extremt ödmjuk inför det faktum att det finns människor här på jorden som älskar mig. Jag kan ibland bli helt full i skratt när jag tänker på vad jag har fått här i livet. Jag blir helt fascinerad över kärleken i mitt liv.

Jag tror att det som känns allra starkast för mig är när de som står mig nära uttrycker sin kärlek gentemot mig, antingen genom små eller stora gester. Jag har nämligen så svårt att förstå hur de som känner mig allra bäst kan älska mig så högt. Förstår ni vad jag menar eller framstår jag som värsta freaket? Men det är inte svårt att tycka om någon man tar en lunch med då och då. När man är glad och trevlig och sprudlande. Men de som får ta del av alla sidor, att de kan älska en ändå, trots alla de dåliga, det fascinerar mig och gör mig oerhört, ofattbart tacksam.

Jag har haft turen att finna någon som jag bara klickade med. Det behövdes inga knep eller oro. Det är inte alltid enkelt och okomplicerat men det är äkta. Den rena och ovanliga känslan när det händer. När du vet från start att det här är något bra, det här är rent och som det ska vara. Det här kommer att bli ärligt och äkta. Fritt från osäkerhet och rädsla. Ni vet, när man ser på någon och brister ut i ett skratt fyllt av värme och förhoppningar. Känslan av att det är nu det börjar, det är nu mina val betyder något stort. Om jag får välja mellan alla sinnestillstånd jag kan känna, så är det här min favorit-känsla. Den leken som inte är något mer än en lek – inga spel, inget fusk. Att spela svår ett minne blott. När man vågar ringa när man känner för det och veta att den personen kommer svarar. När man ses och med ens blir barnsligt glad över personens närvaro.

När man, utan att man förstår det själv, blir en gladare människa av den människan. När hjärtat känns lättare och det svåra inte alls speciellt svårt. Å den känslan, den som fyller upp hela magen med lättsamhet. Tänk hur speciellt det är att en person kan göra dig till en bättre person bara av närvaron i ditt liv. Det alldeles ljuvliga i när hen retas med mig. När någon tar fram den barnsliga sidan, den som annars inte syns så ofta i ett liv där man ska vara vuxen.

Precis den känslan som får en att glömma vad kärlek har gjort med en tidigare. Så självklart att våga igen när man minns hur kärlek spelas ut i alla regnbågens färger. Det existerar så oändligt många former av kärlek. Övertygelsen som tillslut når en av att det är värt det, det är verkligen värt det, att få bubbla av skratt igen och känna den där fullkomligt ljuva känslan av nyförälskelse.

Och den känslan. Den alldeles ljuvliga, underbara känslan… den är större och vackrare än något annat. Att titta på någon och veta att vi, du och jag, vi är ett team. Det är du och jag mot världen. Kommer det sprickor i vår mur ska jag göra allt jag kan för att mura igen dem. Inget ska få ta sig igenom oss och splittra detta vi. Ni vet känslan av att ha en absolut bästa vän i hela världen. Den personen som kan dig utan och innan. Den som vet exakt vilket humör du är på när du kommer in i ett rum och kan läsa alla dina rörelser, varenda en, som om de vore en öppen bok. Som vet vad som är rätt sak att göra när du är ledsen och som ofta är anledningen till att du är glad. Den som ger dig anledningar att skratta och som får dig att känna dig busig, bubblig, glittrig. Den vars blick du möter på andra sidan ett middagsbord och inte kan låta bli att falla ut i skratt exakt samtidigt efter värdinnans extremt humoristiska välkomsttal. Den du ringer till när du är obeskrivligt ledsen och den som aldrig dömer dina val i livet, bra som dåliga, rätt som fel. Den som låter dig lära sig av dina misstag, stöttar dina beslut och finns där genom snedsteg och rätt steg. Den sortens vän. Exakt den människan jag vill ha vid min sida genom livet. Det är ju du och jag mot världen.